Torgny Segerstedt i Göteborgs Handels- och sjöfartstidning 8/9 1934
Den första avbildningen av Kristus är en nidbild som förlöjligar inte bara de kristna utan även den kristna guden. Bilden återfanns som graffitti på en husvägg vid en arkeologisk utgrävning Bilden är från 300-talets Rom och föreställer en korsfäst åsna.
Det är i en brytpunkt då de kristna är en förföljd minoritet till att desamma är identiska med den politiska, ekonomiska och militära makten. För det handlar om makt och om vem som har annekterat det gemensamma rummet. Vems berättelse är det som skall berättas och med vilka ord? Makten brukar alltid våld för att upprätthålla ordningen men våldet skiftar ständigt i form och gestalt. Så är det i våra nära relationer och sammanhang som till exempel inom familjen, på arbetsplatsen och i vänkretsarna. Så är det också i det offentliga rummet, i konsten och i samhällsdebatten. Det finns alltid en maktordning och ett sanningsanspråk som försvaras med våld i någon form. Och det finns alltid ett motstånd. Bredvid maktens verklighetsbeskrivningar och berättelser har genom mänsklighetens historia löpt parallella spår. Så även inom den kristna kyrkan. Erfarenheter och utsagor om verkligheten som är andra och annat än de som nedtecknats och påbjudits av makten.
Makt och språk har alltid hängt ihop. Makten vill äga språket just för att inte låta sig avslöjas. När Georg Orwell beskriver det auktoritära och totalitära förtrycket i romanen 1984 blir språket centralt. Det som kallas ”nyspråk” syftar till att upprätthålla berättelsens rigida och ofria samhälle genom att begränsa individens tankeutrymme. Utmärkande för nyspråket är att mängden ord hela tiden minskas och att språket fråntas sina nyanser och sitt omfång. I romanen deklareras Partiets slagord på nyspråket som att ”krig är fred”, ”frihet är slaveri”, ”okunnighet är styrka”.
När ord förbjuds eller skiftar betydelse är det påkallat att göra en maktanalys.
Människan har kallats homo ludens- den lekande människan. Vi har förmågan att leka, processa och förstå tillvaron ur fler perspektiv än de för handen givna och mätbara. Vi kan föreställa oss en samhällsordning som den skulle kunna vara och vi kan ge världen en poetisk relevans, en fördjupad verklighet. Vi kan gestalta vår inre verklighet i det materiella och på så sätt skapa ett rum för andras inre verkligheter att landa i och att spegla sig i. Vi ser denna förmåga redan i spädbarnsåldern och sedan genom barnets fortsatta lek. Om vi som barn får vara tillräckligt trygga i detta lekutrymme får vi också behålla den förmågan som vuxna. Det är i detta tredje rum, det som binder samman vår inre verklighet med vår yttre, som vi arbetar konstnärligt och kreativt. Det är här vi skriver, målar, dansar och spelar drama. Det är här vi blir uppkastade i luften av en dikt, slagna till marken av en målning och blir burna av ett musikstycke. Här bor förundran och hänförelsen. Det är också här, i samma rum som barnet leker och poesin föds, som vi gör våra andliga erfarenheter. Det är här vi blir berörda och förklarade, tröstade och burna.
Det är också vår förmåga till lek som ger oss humorn. Frågan ”får skämta om allt” är egentligen ingen annan fråga än om man får tala om allt eller skriva om allt. Det är inget som skiljer från frågan huruvida man får måla allt eller sätta upp teaterstycken om allt.
Vi fastnar allt för lätt i frågan om var gränsen går när den intressanta frågan i själva verket är vem det är som sätter gränsen och varför.
Den israeliske författaren Amos Oz menar att kännetecknande för en fundamentalist och fanatiker är att hen inte har någon humor. Att fanatikern inte har tillgång till sitt lekutrymme utan lever i en tvådimensionell och nyanslös värld byggd på dikotomier som stark och svag, fattig och rik, ond och god, svart och vit. I denna värld sorterar fanatikern in människorna som man och kvinna, vi och dom, from och världslig, hetero- och homosexuell, anständig och obscen etc. Det enskilt största hotet mot mänskligheten i dag är människor utan humor. Så mycket som hade varit lättare att förstå om vi kunde se på religion som en konstnärlig disciplin och skifta förståelseperspektiv från dogmatik till poesi. Så mycket som hade varit svårare att missförstå.
Så länge vi har varit människor har det funnits de bland oss som har en närmast tvångsmässig relation till sanningen. Fritänkare och de i religionens spår som löper i tysthet parallellt med makten. De som aldrig har förstått att välja sina strider och där den egna byxfickan är för trång för en knuten näve. Jesus, Lenny Bruce och Pussy Riot är några exempel och med Lenny Bruce judiska tillhörighet är det omöjligt att tänka bort. Just dessa tre har också det gemensamt att de står i en relation till gammaltestamentliga profeter och att de vände sig mot en korrupt religiös makt. Lenny Bruce ord om att ”aldrig lita på en predikant som har fler än två kostymer” skulle lika gärna kunna vara ord av Jesus eller någon med Jesus samtida rabbin.
Det som hotar makten och som den därför skyr allra mest är kontrollförlusten. Makten vill kontrollera språket, hur vi relaterar till varandra, vår längtan, våra drifter, vår självbild och genom detta vår förståelse av oss själva, varandra, världen och tillvaron. Tre mänskliga fenomen som har med kontrollförlust att göra är humor, sexualitet och vrede. Och konst. Därför kommer makten alltid att ha ett speciellt intresse för dessa områden och försöka blanda bort korten och lägga ett nyspråk där ord kommer att skifta betydelse. Just därför blir maktanalysen viktig i allmänhet och inom dessa tre områden i synnerhet.
Så vem är då makten? Du är makten! Också. Det har alltid varit komplicerat att vara människa i allmänhet och att vara människor tillsammans i synnerhet. Att världen nu har krympt till att vara så liten att den ryms i en skärm i handflatan har gjort den så mycket större och mer oöverskådlig än för bara ett decennium sedan. Våra maktstrukturer har blivit alltmer komplexa och att göra maktanalyser är något vi behöver hjälpa varandra med. Vi behöver anförtro varandra rätten att påvisa maktpositioner vi sitter på som vi inte själva är medvetna om. Vi behöver tillsammans bygga modet att blotta och att synliggöra. Att närma sig begreppet hädelse handlar också om att med långsamhet och nogsamt göra maktanalyser som ofta är komplexa.
Det finns alltid ett motstånd och det finns alltid ett pris att betala.
Kent Wisti
Präst, bildkonstnär och satiriker