En blaskig januaridag hänger det plötsligt en docka på fotovänlig plats i Stockholm med stadshuset som bakgrund. ”Så slutar många diktatorer” uttalar sig Rojavakommittéerna som hängt upp dockan av Turkiets president i protest mot att Sverige böjer sig för Turkiets krav för att Sverige skall få en plats i försvarsalliansen NATO. Turkiet ställer in möten med Sveriges talman och kallar upp svenska ambassadören. Sveriges statsminister och utrikesminister pudlar och ber så hemskt mycket om ursäkt. I dess kölvatten åker Rasmus Paludan till Stockholm och bränner ytterligare en koran. Denna gång utanför Turkiets ambassad. Turkiska utrikesministern skickar ut ett pressmeddelande där de kräver att Sveriges regering straffar det hatbrott som de anser det är att bränna deras ”heliga bok”. Och nu ger polisen plötsligen inte tillstånd till några fler koranbränningar.
Politisk satir är ett viktigt verktyg mot maktens män. Satiren är också ett lackmuspapper för att mäta styrkan i de demokratiska rättigheterna i ett land. När ryska Pussy Riot i julas framförde sin sång ”Mama, don’t watch TV” i protest mot Putins vansinneskrig i Ukraina befann sig medlemmarna utanför Ryssland. De har redan fängslats och torterats nog.
Likaså är rätten att häda, att driva med religion eller helt enkelt vägra att följa religionens regler ett mått på religionens demokratiska mognad. En Jesus att skratta åt är snäppet charmigare än en Muhammad som man riskerar att bli avrättad om man gör en bild av.
Det här numret av Humanisten ägnas åt ämnet hädelse, eller blasfemi som det kallas runt om i världen. Cirka 80 av världens länder har blasfemilagar. Runt ett dussin av dessa länder har dödsstraff på straffskalan. Humanisternas budskap är enkelt: Hädelse är en handling riktad mot idéer, mot symboler, historiska figurer, sagoberättelser och böcker. Hädelse är inte hatbrott. Hädelse är en mänsklig rättighet. Religionen är i högsta grad fortfarande en del av maktstrukturen i världen och som sådan ska den häcklas.
Det känns löjligt otidsenligt att hädelse fortfarande är ett brott runt om i världen. Att man inte ska få skratta åt folks tro på vaga symboliska berättelser, övernaturliga fantasyvarelser och skitgamla sagoberättare.
Vi vill med detta nummer hylla yttrandefriheten utan att för den skull förenkla detta ämne. Det finns gränsland där hädelse övergår i hatbrott. Det märker man inte minst när man försöker googla fram goda exempel på hädiska skämt och skämtteckningar. Det kan vara både rasistiskt, respektlöst och rätt tråkigt som humor betraktat. Vi måste kunna ha flera olika perspektiv i huvudet samtidigt. Behandla människor med respekt men häckla skiten ur makten, idéerna och historien.
Den 30:e september varje år firas Internationella Blasfemidagen. Då har också Humanistens kvinnliga redaktör sin födelsedag. Bara en sån sak.
Janna Aanstoot & Patrik Lindenfors