Det finns ingen lag som styr vem som kan hålla i en borgerlig begravningsceremoni, men förbundet Humanisterna erbjuder utbildning till blivande officianter där man ger tips och råd i vad man ska tänka på. Jag tänker att det är viktigt att man inte tycker det är jobbigt att tala inför folk, att man besitter förmågan att tala med känsla.
Att få möjlighet att hålla i en borgerlig begravning är en ära. En ära i att få berätta för den avlidnes nära och kära om en dennes liv. En ära i att få göra det sista mötet till ett ljust och vackert minne. Innan de anhöriga tar avsked vid urnan eller kistan tar jag, vänd mot den avlidne alltid tid till att tacka för att just jag fått den äran. En viktig gest från min sida men också respektfullt gentemot de anhöriga. När man arbetar på en begravningsbyrå och håller i borgerliga ceremonier/avsked så representerar man en byrå och därför framhäver vi inte att ceremonin är i humanistisk regi om inte de anhöriga uttryckligen själva önskar det. När man håller i Humanistiska ceremonier brukar man tala om att man kommer ifrån Humanisterna och man berättar om Humanisternas värdegrund, vad vi står för. Att alla människor är lika mycket värda, att alla människor ska ha egen rätt till sina egna tankar och sin egen kropp oberoende av vilken kultur eller livsåskådning man tillhör. Det är inte brukligt att väva in religiösa inslag i en borgerlig ceremoni, och i synnerhet inte i en humanistisk ceremoni. En ceremoni i kyrkans regi följer däremot strikt kyrkans ordning, medan man i borgerlig/humanistisk regi gör i stort sett som man önskar, så länge det anses värdigt.
När jag har borgerliga begravningar möter jag alltid upp de anhöriga med ett enskilt samtal vid sidan av själva begravningsmötet. Jag vill fokusera på de anhörigas berättelser om den avlidnes liv i lugn och ro. Kunna prata kring musiken och lägga upp arrangemanget kring ceremonin. Man vill få till det så personligt som möjligt och lyfta fram det som symboliserar den avlidne.
Ibland kan man arbeta med ett tema kring ceremonin, ett tema som knyter an till den avlidne. Exempel på det kan vara ett yrkesliv, att man var stort fotbollsfan en naturmänniska eller liknande. Musik kan väljas i samma tema och läggas in i talet där det passar bäst.
Vid en ceremoni jag hade med en äldre man som varit ett hängivet fotbollsfan i hela sitt liv hade vi temat ”IFK Göteborg”. Mannen hade även arbetat som målare i hela sitt liv. Därför låg där vid urnan en målarpensel, en IFK tröja och musiken handlade om IFK och Änglarna. Vid min egen mammas begravning täckte jag kistan med hennes handvirkade överkast och lade en ängel vid huvudändan med ett tänt ljus i. Det var ingen som tvekade på att det var just hon som låg där. Allt för att göra det så personligt man bara kan.
Även begravningsprogrammen går att utforma mycket personliga, med fotografi eller vackert motiv som speglade den avlidne. I slutändan är det helheten man som begravningsgäst minns och då är det dom små detaljerna som gör det.
Mötet inför ceremonin är viktigt såväl för insamlande av fakta kring den avlidne, men också i att lyssna av de anhöriga. Ibland hittar man svar ”emellan raderna” Det är viktigt att flera parter får komma till tals och berätta sin historia/relation och vad den avlidne betydde för dom. Kan de inte delta kan man som officiant alltid be dom maila information, alternativt att man ringer upp. Konsten ligger sedan i att väva ihop all information till en vacker text där man väver in passande dikter och musik. Så mycket som det bara går ska vara knutet till den avlidne. Såklart händer det att anhöriga har svårt att berätta eller kanske inte visste vad den avlidne tyckte om för musik. Då bistår man med förslag, eller försöker knyta an musik med något intresse den avlidne hade. Att få till en röd tråd genom talet är bra, det får inte bli rörigt. Jag för min del tycker om att skriva känslomässiga tal, jag vänder mig därför gärna och möter blicken på de anhöriga när jag pratar om dom i talet. Syftet är att få dom att känna sig delaktiga. I mina ceremonier avslutar jag alltid med en egenskriven dikt som handlar om sorg, att sorg är det vi känner när vi fått möjlighet att känna kärlek samt hur sorgen behöver få ha sin tid. Jag avlutar med att läsa dikten och tala om att den här är riktad till er som lyssnar.
Eva Wöst Tungström, officiant utbildad av Humanisterna 2019