Barnets namn ska registreras hos Skatteverket inom tre månader efter dess födsel. Ceremonin i samband med att en ny liten människa har blivit till är något annat – en fest, en familjesammankomst, en stund att glädjas tillsammans över den lilla. I ett humanistiskt barnvälkomnande finns plats för alla möjliga kulturella uttryck, utom de religiösa.
För alla nyblivna föräldrar som jag träffat, också långt innan jag blev humanistisk officiant, har det varit självklart att barnet självt så småningom ska bestämma över sin livsåskådning och sitt sätt att leva. Många väljer ändå det kristna dopet för sitt barn av kulturella skäl. Man gör som man alltid gjort i familjen, man vill bevara en fin tradition, göra svärmor till lags och förresten tycker man om det vackra och högtidliga i kyrkan.
Men det utmärkande för traditioner är att de förändras. De som vänder sig till Humanisterna för ett barnvälkomnande, eller namngivning som man också kallar det, vill gärna ha en ceremoni men inte är bekväma med att deras barn ska väljas in i en kristen (eller annan religiös) gemenskap.
Ett humanistiskt barnvälkomnande är helt fritt från religiösa inslag. Här är det människolivet, det lilla barnet, som står i centrum. Det handlar om att välkomna en ny liten person till sin krets av familj, släkt och vänner. Varje barnvälkomnande utformas i samarbete med barnets föräldrar, det blir väldigt personligt och kan därför se lite olika ut – alla ceremonier är vackra, respektfulla och mycket rörande.
Det brukar börja med ett mejl. ”Vi ska ha barnvälkomnande för Alfred den 21 augusti, kan du vara officiant då?” Det vill säga att föräldrarna redan har bestämt datum, bokat lokal, tänkt ut vilka gäster som ska bjudas in och fastnat för vissa inslag som man hittat på nätet och vill ha med. Vi bestämmer en dag då jag hälsar på, får lite familjebakgrund och annat till mitt tal och vi går igenom ordningsföljd vad gäller allt från musik till ”faddrarnas” löften. Jo, de flesta väljer ”faddrar” till sina barn, och i brist på bättre använder jag ordet ”fadder” oavsett kön – utom vid något tillfälle när inga fäder var inblandade och flickebarnet fick en ”modder”.
Efter hembesöket följer några dagar av mejlkontakt. Jag ringer kanske upp mormor som vill läsa en dikt men är osäker på vilken, och om det finns ”faddrar” behöver de kanske stöttning i vad de ska säga. Jag föreslår en disposition och skriver ett utkast till mitt manus, mottar synpunkter och vi blir överens om en slutversion. Förutom rådgivning vid behov (om dikter, musikval, lokal osv) består mitt arbete av att få ihop en berättelse om just det här barnet ur olika perspektiv och att framföra den under ceremonin, och också att utforma/printa ut fadderbrev om så önskas.
Platsen där det hela äger rum varierar. Jag kan komma med förslag men för det mesta har man redan bestämt sig för familjens bostad, husets festlokal, hembygdsgården, en restaurang eller att vara utomhus i en prunkande trädgård. En lokal dekorerar familjen kanske utifrån ett särskilt tema, med ballonger och blommor, man kanske visar bildspel eller hittar på ett kul quiz om på barnets första månader i livet. Att äta tillsammans hör också till när nära och kära är samlade, och några kanske har rest långt. Det är vanligt att servera ett glas välkomstbubbel innan och en måltid efter ceremonin. Tid och plånbok avgör förstås om man gör egen smörgåstårta eller beställer catering.
Själva ceremonin brukar vara i ungefär en halvtimme. Jag har på mig något anständigt ur min garderob, dvs jag har ingen särskild ”ceremoniklädsel”, och presenterar mig förstås som humanistisk, icke-religiös, officiant med utbildning från förbundet Humanisterna. Det är vanligt att barnet bär släktens ”dopklänning” och på så vis förnyas en gammal tradition. Har man bestämt detta i förväg men får tvillingar måste man, som paret i Sundbyberg härförleden, vara kreativa. De köpte en liknande extra ”dopklänning” för några tior på loppis.
Musik i form av tre, fyra sånger tycker de flesta är viktigt. Ibland finns proffsmusiker i familjen, några barn som vill sjunga eller så anlitar man en utomstående trubadur. Men de flesta laddar ner musik från en betaltjänst och spelar upp den via mobilen. Senast var det en gammelfarmor som spelade fiol och ur högtalarna hörde vi ”Besvärjelse” och ”Det gåtfulla folket”.
Barnet kan ibland ha en liten blomsterkrans runt huvudet. Det kan få en gåva, till exempel en halskedja med sitt namn. Och namnen är förstås viktiga, barnen har oftast ett tilltalsnamn och ett eller två släktnamn som det är roligt att berätta om. Ibland finns en särskild skål som använts vid dop i släkten och den kan gärna användas, till exempel för ett blomsterarrangemang.
Men jag skulle aldrig som i det kristna dopet ösa vatten över barnets huvud. Inom kristendomen menar man ju att alla barn föds i synd, och den ”tvättas bort” genom dopet. I ett humanistiskt barnvälkomnande slipper vi religionen, genom ceremonin välkomnar vi varje barn precis som det är och blir delaktiga i föräldrarnas glädje över den nya familjemedlemmen. Det är fantastiskt att få vara med om.
Yvonne Nenander