Ord vägda på den finaste av vågar
Det är skakande ansvarsfullt att vara officiant vid en begravning. Väl valda formuleringar och sättet att framföra dem är ofta avgörande för hur de som lämnats kvar klarar av att gå vidare.
Varje vecka möter jag nya människor. Att tala om relationer, om kärlek och ovänskap, om det lyckosamma och det svåra, om människans komplexitet, om att vara förälder, om att inte räcka till och om att faktiskt göra det: Räcka till. Vi gör alla det vi förmår.
Vi människor lockar fram olika sidor av varandra. Somliga tar fram våra sämre sidor, medan andra tar fram våra bästa. En relation bygger på just det; vem vi är, och vem vi blir, tillsammans. Att fundera över anledningen till att just vi två älskar varandra så djupt och har en så värdefull gemensam vardag; det är både kittlande och intressant att reflektera över och försöka sätta ord på. Att leva i en kärleksrelation är en rafflande tillvaro. Oväntade saker inträffar, oupphörligt.
Oavsett om det handlar om kärlek eller arbete eller andra viktiga skeenden i livet är den stora frågan — kanske till och med den enda frågan — om det som sker är värt det. Att längta efter ett barn. Att uppleva en graviditet, en förlossning och chocken över att bli förälder; det är omvälvande. ”Det går inte att föreställa sig”, sa jag, och den unga nyblivna pappan/jazzpianisten nickade så frenetiskt att huvudet höll på att ramla av och svarade med jättestora ögon: ”Nää, det går inte att föreställa sig”. Men det är långt ifrån enkelt att för en tid låna sitt eget barn och några år senare släppa taget. För man kan inte äga vare sig en katt, ett träd eller ett barn.
Man kan inte äga en katt,
det finns dom som tror att man kan.
Man kan inte äga ett träd,
det finns dom som tror att man kan.
Man kan inte äga ett barn,
det finns dom som tror att man kan.
Detta är mycket viktigt att veta.
Om katter, om träd och om barn.
Bernt Rosengren
Att förlora en nära. Att lära sig ensamheten. Att långsamt och trevande försöka hitta sin egen röda tråd. Att behålla kärleken även om den inte längre går att ta på. Att leva är att så småningom dö. Men kärleken består. Att med hjälp av lämpliga ordalydelser under en begravningsakt och i samtal få konfliktfyllda anhöriga till en nyligen bortgången att möta varandra igen. Att inse att vi är den vi är på grund av våra gener och vad vi varit med om: sammansatta så det räcker och blir över. Att begrava ett litet barn, eller en ung människa som tagit sitt liv. Att ge de sörjande bästa tänkbara förutsättningar för en fortsatt tillvaro, för att man helt enkelt måste försöka få fatt i den sargade, halvt avskavda röda tråden.
Väl valda formuleringar; ord vägda på den finaste våg och sättet att framföra dem är ofta avgörande för hur de som lämnats kvar klarar av att gå vidare. Det är skakande ansvarsfullt. Att hjälpa människor framåt, att vrida och vända och lösa upp knutar i tankebanor. Att gripa livet i flykten. ”Man är aldrig så lycklig som när man har mycket att göra”, som den mycket gamla kvinnan sa.
Ann Allan
Författare, föreläsare, pianopedagog och officiant vid borgerliga begravningar, bröllop och namngivningar
Denna text har tidigare publicerats i tidskriften Memento som ges ut av Sveriges Auktoriserade Begravningsbyråer.