En julsaga publicerad första gången den 23 december 2015 på SVT Opinion.
Så var det snart dags för jul igen: den högtid för att bemärka ljusets återkomst som sedan urminnes tider firas i Norden vid den här tiden på året. Vintersolståndet – årets kortaste dag – är precis i faggorna.
Det vänder; ljuset kommer åter! Med sin koppling till årstid och solljus är julen ett firande som har alla förutsättningar att vara enande – en fest för alla, oavsett etnicitet, religion eller härkomst.
Men det är förstås inte så enkelt. När kristendomen kom till Norden försökte prästerskapet appropriera årstidsfirandet för att få människor till att istället fira sin guds födelsedag.
Det här har lyckats så väl att de flesta människor i Sverige idag förmodligen skulle svara ”Jesus födelse” om man frågade var ursprunget till julfirandet kommer ifrån, trots att det inte stämmer.
Det äldsta firandet av Jesus födelsedag man känner till är från Egypten på 200-talet, men då var det den 20 maj man firade. På andra ställen firade man Jesus födelsedag den 19 eller 20 april, eller den 28 mars, eller den 10 eller 6 januari. Man har helt enkelt ingen aning om när Jesus
föddes.
Dock firade man i Rom Saturnaliafestivalen sent i december. Det fanns även en festival den 25 december med namnet Natalis Invicti – den obesegrades födelsedag.
Den här bakgrunden är väl känd bland kyrkohistoriker, men kyrkorna gör ingenting för att folkbilda om detta. Det här är synd av två anledningar.
Dels bygger det uppenbarligen på en osanning. Dels är det tråkigt att en fest som skulle kunna vara enande, för alla som vill vara med och bemärka ljusets återkomst, istället blir exkluderande.
Samma sak med Luciafirandet som även det har rötter i firandet av ljusets återkomst.
Under den sista tiden som den julianska kalendern gällde i Sverige var lucianatten årets längsta natt. Kopplingen till ett obskyrt sicilianskt helgon som stack ut sina egna ögon är bara ännu ett försök att kristna en folkfest.
Även Lucia borde således kunna vara allmängods för alla att fira – alla som så önskar.
Särskilt verkar den kristna kopplingen kunna medföra problem när det kommer till jul- och Luciafiranden i skolan. Vissa som är ateister finner det kristna budskapet oetiskt och menar därför att det är opassande med konfessionella inslag i skolan i största allmänhet.
Men jul är ju inte något nödvändigtvis konfessionellt! En del föräldrar med annan religion vill inte att barnen ska fira ”kristna högtider”. Men jul är ju inte nödvändigtvis något kristet!
Det nutida julfirandet är en mosaik av hopplockade delar, både äldre och yngre än de kristna inslagen, både inhemska och inlånade. Julskinkan är vikingatida.
Tomten är en kombination av den nordiska gårdstomten, ett helgon från nuvarande Turkiet (S:t Nikolaus) och någon sorts Disneyfigur. Hade jag skrivit den här artikeln på 1800-talet hade julklapparna istället delats ut av julbocken, som det nu blivit tradition att elda upp i Gävle.
Namnet ”julklappar” kommer sig ur en tradition då man klappade på dörren för att snabbt slänga in ett vedträ eller en halmfigur, inte sällan med ett vidhäftat nid-rim om mottagaren, något som vidareutvecklats till dagens paket under julgranen.
Traditionen med klädd julgran har rötter i hednatiden men hämtades i sin nutida form från Tyskland för hundratalet år sedan. Den svenskaste av alla traditioner – det rituella Kalle Anka-tittandet klockan tre – går bara tillbaka till 1960. Och så vidare.
Jul och Lucia är helgdagar som hör till årstiden, som hör till oss alla! I den karga nordiska vinternatten behövs högtider som minner om ljus och generositet.
Julen är inte exkluderande utan alla kan vara med i firandet, oberoende livsåskådning. Om man håller sig till sanningen är Lucia- och julfirande i skolan inga som helst problem. Julfirandet tillhör alla.
Patrik Lindenfors