Inför valet har vi bett politiker från alla riksdagspartier att dela några tankar med Humanistens läsare. Eftersom Lina Nordquist sitter i Humanisternas styrelse kom Liberalerna först. Sen följer partierna i storleksordning.
Måste det vara en homogen befolkning piskad att tro på samma gud och dela politisk uppfattning, som vill samma saker i livet och ser likadana ut?
Nej, ett samhälle som håller ihop kan vara en salig blandning. En blandning individer som är otroligt olika och samtidigt väldigt lika. En befolkning som är överens om att lagen ska följas och som delar goda värderingar om rätten att forma sitt eget liv, om att hårt arbete alltid ska löna sig och om medmänsklighet. Individer som delar detta men få andra saker, kan ändå skapa ett samhälle som håller ihop.
Så ser inte dagens Sverige ut. En del skulle hävda att vi aldrig kan komma dit, att problemen redan är för många och för stora. Men det är klart att vi kan, om vi stålsätter oss. Om vi bestämmer oss för att fokusera på verkliga samhällsproblem istället för ytlig kortsiktighet. För att klara det måste vi börja i rätt ände och se till att grundläggande samhällsfunktioner fungerar. Debatten om jämställdhet kan inte låsas i frågan om bolagsstyrelser när en tredjedel av landets kvinnor är osäkra på kvällarna och hundratusentals flickor och kvinnor lever under hedersförtryck. Debatten om skolan kan inte uppehålla sig vid det krig som vänstern bedriver mot friskolorna trots att eleverna trivs, får goda resultat i OECD och faktiskt har valt just en friskola. Vänsterns kamp mot valfriheten pågår parallellt med att en tredjedel av landets låg- och mellanstadieelever och en fjärdedel av lärarna uppger att de utsatts för våld eller hot och samtidigt som cirka 15% av niondeklassarna går ut grundskolan utan gymnasiebehörighet varje år. Att regeringen väljer att göra friskolorna till ett ”samhällsproblem” som måste ”lösas” är det här valets stora politiska skådespel. Det beskriver också den förflyttning av fokus som sker när politiska partier saknar svar på verkliga samhällsproblem.
Ett värre exempel är att utanförskapet tillåts gå i arv, tillåts skapa ett samhälle som blir fattigt och orättvist. Över en halv miljon svenskar bor i ett socialt utsatt område med hög arbetslöshet, låga skolresultat, utbredd ohälsa och stor otrygghet. Människor som bor i dessa områden är inte mindre kapabla och har inte en mindre förmåga än andra. Däremot är samhällets förväntningar lägre och politikers lösningar ofta ogenomtänkta och förstärker exkluderingen. Barnen möts av offentligt anställda ”unga förebilder” som ofta har en kriminell bakgrund och ingen funderar över vad det sänder för signaler. Vuxna möts av bidrag istället för krav på att tillgodogöra sig utbildning och jobbförberedande insatser. Som om de här människorna inte behövs.
Det är vad moderaternas arbetslinje handlar om, att alla behövs. Det är genom jobb som sammanhållning byggs, inte genom bidrag. Barn behöver få se sina föräldrar gå till jobbet för att förstå varför de själva ska gå till skolan och anstränga sig. Ska barnens ansträngningar löna sig måste det dock finnas utbildade lärare på lektionerna, ett starkt rektorskap som upprätthåller ordning och reda, och stödinsatser som tillkommer när behovet faktiskt uppstår och inte i samband med att slutbetygen ska sättas.
Ska ett samhälle hålla ihop kräver samhällskontraktet att varje part gör sitt. Stat, region och kommun måste se till att kärnverksamheterna fungerar. Polisen ska inte retirera från våldsverkare, förskolor ska inte kallas för förskolor utan en enda anställd behörig förskollärare och skatten ska inte vara så hög att det inte lönar sig att arbeta. Förtroendet naggas i kanten för varje dag som grundläggande samhällsfunktioner inte fungerar och det är här reformerna ofta saknas.
Noria Manouchi
Riksdagsledamot (M)