Inför valet har vi bett politiker från alla riksdagspartier att dela några tankar med Humanistens läsare. Eftersom Lina Nordquist sitter i Humanisternas styrelse kom Liberalerna först. Sen följer partierna i storleksordning.
Den senaste veckans turbulens i Sveriges riksdag åskådliggör vad det innebär att leda en regering som har en rösts övervikt i riksdagen. Partier som tycker olika i centrala frågor har inlett samarbeten och partier som tidigare samverkat, har fått en uppenbart kyligare relation. Efter 18 veckor utan regering kunde till sist ett historiskt politiskt avtal tecknas efter valet 2018. 73 punkter lade grunden för regeringen Löfven II och socialdemokratin fick en andra chans att styra landet. Inför stundande val känns det därför nödvändigt att reflektera över varför man som politiskt parti, och varför socialdemokratin så tydligt, kämpar för just regeringsmakten.
Historiskt fanns det många socialdemokratiska tänkare som tyckte att den mest framgångsrika strategin, i händelse av ett svagt regeringsunderlag och kompromisser, skulle vara att låta högern få regera och därmed avvakta småfolkets resning inför nästa jordskredsseger. Problemet är att den kulturella hegemonin, som den italienska filosofen Antonio Gramsci kallade det, tycks dominera. Om de ekonomiska och sociala förhållandena uppfattas som naturliga blir det sällan en politisk reaktion på den rådande ekonomiska ojämlikheten.
Ett närliggande exempel är valet 2006 då allianspartierna slaktade a-kassan genom höjd medlemsavgift och avveckling av det solidariska utjämningssystemet mellan kassorna. De införde även tidsgränser inom sjukförsäkringen, sänkte ersättningsnivån och införde pensionärsskatten. Protester och demonstrationer må ha skett, men på det stora hela anpassade sig de allra flesta till den nya hegemonin av omtolkad arbetslinje. Resultatet blev att sjuka, arbetslösa och pensionärer fick lägre levnadsstandard än befolkningen i övrigt. Valet 2010 resulterade inte heller någon reaktion av nämnda grupper, snarare ytterligare villkorsförsämringar politiskt.
Idén om att vid varje given parlamentarisk situation verka för att försvara, och i bästa fall förbättra, levnadsstandarden materiellt, socialt och kulturellt för arbetare tillkom under Hjalmar Brantings partiledarskap. Denna historiska parlamentarisk insikt brukar av kommentatorer betecknas som maktfullkomlighet, men inom socialdemokratin är det en fråga om att begränsa den hegemoni som intalar människor att ojämlikheten är av naturen given.
Valet 2022 handlar för socialdemokraterna om att bryta mark för en annan ordning än den rådande.
Sverige är just nu det enda land i världen som tillåter att skattefinansierade skolor drivs av vinstdrivande riskkapitalbolag. Ur den kommunala skolpengen, finansierad av oss skattebetalare, erhåller de största skolkoncernerna en vinstmarginal på uppemot 13 procent. En reglerad demokratiskt styrd skola har övergått till att ledas av marknadens principer där både olämpliga ägare och religiösa extremister bedriver friskolor i Sverige.
Skolan, som har den grundläggande uppgiften att kompensera för barns ojämlika livsvillkor, klarar inte i dag uppgiften. Vi har ett skolval som sorterar barnen, vi har en resursfördelning som påstås vara rättvis men som segregerar och vi har en skola där resursstarka hem kan välja bort barn från resurssvaga hem. Vi har en skola som, i stället för att samverka kring elevers utbildning, tvingas in i en konkurrenssituation och tävlan eftersom vi har infört ett marknadstänk i något som inte bör vara en marknad. Ska skolan bedrivas utifrån vetenskapliga och demokratiska principer finns inget alternativ än att förbjuda religiösa friskolor samt fasa ut vinstuttaget ur svensk skola senast år 2026.
Men det kommer inte att räcka. Vi måste även införa ett rättvist skolval som motverkar segregation och ojämlikhet, göra om skolpengen i grunden så att resursfördelningen bidrar till ökad kunskap och likvärdighet, kräva att alla huvudmän aktivt verkar för en allsidig social sammansättning av elever i sina skolor så att skolan kan bli en mötesplats för elever med olika bakgrund samt öka deltagandet i förskolan. Vi vill att kommunerna erbjuder förskoleplats till barn som har behov av förskola för sin språkutveckling samt att uppföljande kontakt sker till de vårdnadshavare vars barn inte har en plats i förskolan.
Den viktigaste politiska frågan för oss socialdemokrater i valet är att bryta segregationen och komma till rätta med otryggheten. Statsminister Magdalena Andersson uttrycker att det handlar om att vända på alla stenar. Alla som kan jobba ska jobba. Vi ska korta vägen till jobb genom språk och utbildningsinsatser. Vi ska se till så att fler utrikesfödda kvinnor kommer i arbete och vi ska införa en aktivitetsplikt för vuxna som går på försörjningsstöd. För att bryta segregationen krävs breda och långsiktiga insatser. Den högerkonservativa oppositionens svar är ökad ojämlikhet och fortsatt ekonomisk otrygghet.
Lawen Redar
Riksdagsledamot (S)
Kulturpolitisk talesperson