Alla våra fri-och-rättigheter vilar på yttrandefriheten. Utan friheten att uttrycka oss fritt faller demokratin och tillsammans med den vårt självbestämmande över alla andra rättigheter. Att yttrandefriheten är fundamental för den sekulära humanismen gör den nästan helig.
Våldsamheterna till följd av planerade koranbränningar har utmanat yttrandefriheten. Inte principiellt, men i praktiken. Nästan alla debattörer är eniga om att yttrandefriheten inbegriper rätten att bränna böcker, även religiösa skrifter. Men en princip som inte går att upprätthålla är föga värd.
Yttrandefriheten innebär att just staten inte får hindra ditt yttrande. Det innebär inte att någon har en skyldighet att lyssna på dig. Om någon dock försöker hindra ditt yttrande med våld har staten en skyldighet att försvara din rätt att yttra dig.
Yttrandefriheten är inte absolut. Redan idag finns inskränkningar, exempelvis i form av förbud mot olaga hot, förtal och förolämpning, sekretesslagen, tryckfrihetsbrott, samt hets mot folkgrupp. Dessa inskränkningar avser att hindra allvarliga skador till följd av vissa yttranden.
Den inskränkning som kan vara relevant under rådande omständigheter är om bränning av religiösa skrifter kan utgöra hets mot folkgrupp. Detta brott klassas som ett hatbrott och ska ske uppsåtligt, utrycka hot eller missaktning mot en folkgrupp (exempelvis folk som tillhör en viss trosbekännelse), och det ska ske i det allmänna. Det betyder att det är fritt fram att i sin egen trädgård antända bokbål av vilken religiös skrift som helst. Det är först när en skrift bränns på allmän plats som ett brott eventuellt kan föreligga.
Hets mot folkgrupp är beroende på omständigheterna. Exempelvis kan en koranbränning utanför en moské under bönetid eventuellt vara hets mot folkgrupp, medan det kanske inte är det om det sker med demonstrationstillstånd på ett torg. Att det inte går att ge ett tydligt svar beror på att detta inte har prövats rättsligt. Koranbränningar har vid flera tillfällen anmälts som hets mot folkgrupp, men åklagare har själva lagt ner utredningarna då de inte bedömt att ett brott har skett. Således finns inga prejudicerande brottsmål.
Åklagare bör framgent pröva dessa anmälningar för att få rättslig klarhet om det är brottsligt att bränna religiösa skrifter, och i så fall när. I dagsläget, av åklagare att döma, verkar det vara lagligt att bränna religiösa skrifter på allmän plats. Det innebär att polisen har en skyldighet att se till att detta kan ske på ett säkert sätt. Så är inte fallet idag.
Mycket tyder på att de som varit våldsamma vid den senaste tidens koranbränningar inte haft religiösa motiv. De har haft andra skäl än att deras religion blivit kränkt. Sett utifrån yttrandefriheten är motiven till de våldsamma upploppen dock oväsentliga. Medborgare får inte själva bruka våld. Att han som fått demonstrationsrätt att bränna koranen är rasist, islamofob, och en genomgående motbjudande person, är också oväsentligt. Han har rätt att uttrycka sig offentligt, och det är polisens uppgift att upprätthålla säkerheten.
Medborgare får endast bruka våld vid självförsvar. Annars är det staten som principiellt har våldsmonopol. Att staten inte har detta monopol i praktiken har lett till att polisen har avslagit ett flertal nya demonstrationsansökningar men hänvisning till ordningslagen. Detta är rimligt för att garantera människors säkerhet, men är en skrämmande brist för vår demokrati. Yttrandefriheten har inte principiellt inskränkts, men har det i praktiken.
Vissa avvikande röster i debatten, från religiöst håll, menar att yttrandefriheten inte innefattar rätten att bränna religiösa skrifter eftersom detta skulle strida mot religionsfriheten. Men religionsfriheten innebär att medborgare är fria att tro eller inte tro på religion, samt att utöva sin tro. Det är inte del av religionsfriheten att slippa få sin tro kritiserad.
Huruvida hets mot folkgrupp är en bra lag har jag svårt att bedöma. Många länder saknar sådan lagstiftning, exempelvis USA. Min oro är att tolkningen av denna lag kan bredda för allt fler inskränkningar på yttrandefriheten. Exempelvis har regeringen nyligen tillsatt en parlamentarisk kommitté för att utreda om hets mot folkgrupp ska inbegripa ett förbud mot förintelseförnekelse.
Vissa inskränkningar av yttrandefriheten är nödvändiga, men vi måste slå vakt om att dessa undantag är ytterst begränsade. Syftet att förhindra hets mot religiöst troende är lovvärt, men som princip är det bättre att bemöta motbjudande påståenden i det öppna än att låta dem gro i det dunkla. ”Without freedom of speech we would not know who the idiots are.”
Yttrandefriheten är grundbulten i hela vår samhällsbyggnad och den måste skyddas både principiellt och i praktiken. För sekulära humanister finns det inget som är heligt. Yttrandefriheten är dock så nära vi kan komma.
David Rönnegard
Ordförande Humanisterna