I år är det mer än tjugo år sedan kyrkoskatten upphörde. Det var en skatt med djupa historiska anor som försvann genom separationen mellan staten och Svenska kyrkan. För att betrygga finansieringen av Svenska kyrkan och andra trossamfund infördes den så kallade avgiftshjälpen. Utan kostnad hjälper Skatteverket kyrkor och andra trossamfund att ta in sina medlemsavgifter genom skattsedeln.
Vid tiden för kyrkans separation från staten var fler än åtta av tio svenskar medlemmar i ett trossamfund. Snart beräknas färre än hälften vara medlemmar. I dag deltar enbart fem procent av befolkning aktivt i ett trossamfund. Frågan är om det i längden är rimligt att staten ska erbjuda denna exklusiva tjänst till en krympande del av det civila samhället.
Att det är få som använder denna tjänst är givetvis inte ett argument för att avveckla den. Det skulle få stora konsekvenser för trossamfund som Svenska kyrkan. Däremot finns det all anledning att öppna upp avgiftshjälpen för fler delar av det civila samhället. En sådan förändring skulle ha flera förtjänster.
Det vore därför bättre att göra om avgiftshjälpen från att vara en tjänst som bara trossamfund kan ta del av till att bli något flera olika välgörenhetsorganisationer kan använda. Det bör vara en avgift som alla löntagare betalar, men som alla också själva kan påverka. De som vill finansiera ett trossamfund kan göra det och de som vill bidra till organisationer som jobbar med miljö, hälsa eller idrott kan göra så.
På så sätt blir det en avgift som kan användas för att finanserna det civila samhället i sin helhet. Det bör givetvis ställas vissa krav på de organisationer som använder systemet gällande verksamhetens omfattning och ideella syfte och att den inte strider mot grundläggande demokratiska principer.
Med en sådan avgiftshjälp skulle det civila samhället, inklusive trossamfunden, få bättre förutsättningar för att finansiera sin verksamhet. Det civila samhället skulle ges ett större oberoende från staten.
Med en sådan avgift skulle flera andra bidrag som i dag finansieras direkt från statskassan kunna upphöra, däribland statens stöd till trossamfund. Kostnaderna för den enskilde skulle inte nödvändigtvis öka eftersom andra offentliga utgifter skulle minska.
Om avgiftshjälpen utformas på ett sådant sätt skulle den inte längre ha ett särskilt syfte att finansiera en religiös verksamhet. Därmed skulle det bli möjligt att ställa tydligare demokratikrav utan att det innebär en inskränkning av religionsfriheten, t.ex. gällande diskriminering och likabehandling. Finansieringen av trossamfund skulle också bli livsåskådningsneutral och människor som inte är religiösa skulle inte längre behöva bekymra sig över att staten ger stöd till trossamfund som har en verksamhet som står i strid med deras livsåskådning.
Med en sådan avgiftshjälp knyts finansieringen av den ideella sektorn tydligare till den enskilde medborgare och mindre till staten. Det skulle bidra till att demokratisera det civila samhället. Det blir ett sätt att skapa legitimitet för bidragsgivningen, för det civila samhället i stort. Kort sagt – låt oss återinföra kyrkoskatten – men skilj den från kyrkan.
Daniel Lindvall
Sociolog vi Uppsala universitet och f.d. huvudsekreterare för utredningen översyn av statens stöd till trossamfund