Frågor för Socialdepartementet: Ett värdigt döende och en mänsklig sista tid

Hur mycket borde vi få styra våra liv när döden närmar sig? Ska vi själva få bestämma att det är nog, få möjlighet att be om hjälp att sätta stopp om vi inte längre står ut? Frågorna är komplexa. De rymmer många frågor kring självbestämmande och värdighet och förtjänar just därför att tas på största allvar.

Är dagens svenska lagstiftning tillräcklig? Ingen utredare har ännu fått uppdraget att besvara den frågan. ”Politiker av alla kulörer har fegat i 40 år nu”, skrev Björn Natthiko Lindeblad på Instagram några veckor före sin död. Han var dödsdömd. I sitt sista inlägg riktade han en uppmaning till oss alla: ”Tycker du som jag, att alla, under vissa omständigheter, borde få samhällets hjälp till en värdig och trygg död, så gör dig hörd.”

Assisterat döende är livsnära, hudnära och för många svårt att beröra. Det är ingen ursäkt för att vi makthavare ska ducka ämnet. Tvärtom. Jag håller med Natthiko Lindeblad om att det är hög tid att sluta ducka. Vi behöver göra döendets villkor politiska. Beröringsskräck hjälper ju inte – vi dör ju alla förr eller senare ändå.

Dödens politik är komplex och rymmer många frågor kring vad det innebär att vara människa. Den palliativa vården och omsorgen behöver tveklöst stärkas i Sverige – döende, svårt lidande människor måste få all den smärtlindring, tid och empati vi kan ge. Men för några få av oss lindrar ingen palliation i världen när döden närmar sig.

I varje politiskt förtroendevalds grunduppdrag ligger som jag ser det en tydlig order: ”Sök upp smärtpunkterna omkring dig! Gå dit det gör ont och stå kvar där för att söka lösningar.” Så jag gick rakt mot den smärtpunkt som är döden och jag funderade. Mitt mål är att vårt samhälle aldrig ska skada. Om möjligt bota. Ofta lindra. Alltid trösta. Med den kompassnålen framför ögonen – vem tillhör vår död och vår sista tid? Min egen slutsats är att vi bör överväga en annan lagstiftning än dagens.

”Ge oss den sista friheten. Ge oss självbestämmande. Ge oss rätten till ett värdig död.” Så skrev Malena Ivarsson i en gripande text om sin mammas sista tid (Aftonbladet 8 februari 2022). Det självbestämmande hon beskriver fanns inte för hennes mamma. Runtom i Europa har dock alltfler länder infört någon form av frivillig dödshjälp, framför allt med läkarassistans. I flera amerikanska stater kan dödligt sjuka människor efter noggrant övervägande och samtal med läkare få ett läkemedel utskrivet att sedan ta själv.

Amerikanska Oregons väg är att rättigheten bara finns där när allt hopp om livet utan tvekan är förbi. Varje människa måste vara bortom allt rimligt tvivel döende för att få hjälp att dö på egna villkor. Den avgränsningen tror jag skulle befria många idag tveksamma människor från oro inför en ny lagstiftning om livets slut. Sådana rädslor är viktiga att ta hänsyn till. Vi behöver vara varsamma med varandra. Ingen människa får för ett ögonblick oroas för att en värdighetens och sista frihetens lagstiftning kan utnyttjas för att pressa människor att välja döden framför livet. Förkortad dödsplåga är något annat än ett förkortat liv.

Den väg Oregon valt ingjuter lugn och förtroende i mig, men jag kan förstås ha missat risker. Helt klart finns dessutom flera möjliga utformningar som skulle kunna övervägas för oss i Sverige. Låt oss därför tillsätta en gedigen, parlamentarisk utredning som förutsättningslöst och med stor försiktighet närmar sig dödens politik – en utredning som söker svar på om assisterat döende bör tillåtas i Sverige och i sådant fall hur. Klokt och omsorgsfullt behöver Sveriges sakkunniga, patientföreningar och parlamentariker se över hur vi var och en kan få vara lika mycket människa den sista dagen som vi var den allra första. Jag vet inte vad svaren i en sådan utredning blir, men jag är övertygad om att det är hög tid att vi slutar ducka.

Lina Nordquist
Riksdagsledamot (L)
Styrelseledamot Humanisterna