Det sjöng från däcken, taktfast och bestämt. Shosh, shosh, shosh. Jag satt i lä i cykelsadeln bekvämt bakom min mamma som hade en kropp som Venus från Willendorf. Som minsta barnet i en skara av sex barn var jag väldigt priviligierad. Det förstod jag långt senare när jag insåg hur mycket omsorg min mamma lagt ned på att hålla oss mätta, rena och friska. Sängkläder som skulle kokas, grönsaker odlas och kor mjölkas. Det fanns inga blöjor på den tiden, inga barnkanaler och inga vitamintabletter. Min mamma tog mig alltid i försvar till mina bröders förtret. Och kanske, kanske jag utnyttjade det någon gång…
Och all mammas försorg i den skitstorm som är kvinnans hormonella system. Först när jag själv blev mamma till två barn (flickor!) insåg jag hur oändligt komplicerat det är att vara närvarande och trygg samtidigt som man är mitt i en oprovocerad storm av ilska eller ledsenhet. Och nog är det underligt att kvinnor som är utslagna av smärta en eller två dagar varje månad inte kan ta ledigt, eller anpassa sitt arbete?
Visst har det hänt otroligt mycket vad gäller kvinnors vardag och rättigheter! Men än idag finns det öppna och dolda förminskandet där. Jag har alltid tyckt att det som ligger under ytan är svårare än det som sägs och görs öppet. Konsekvenserna av det som puttrar blir så småningom mönster och strukturer som kräver lång tid att förändra. Metoo var ett stort steg i rätt riktning när det handlar om arbetsplatserna. Kvinnor stod upp mot förminskande och förnedring världen över alltifrån svenska scenarbetare till yrkesarbetande japanskor som tvingas att gå i klackskor för att få och behålla sin anställning.
Ett stort problem är att kvinnor inte räknas. Visste du att kvinnor i fertil ålder inte tas med i kliniska läkemedelsstudier? Helt enkelt för att det alltid händer så mycket i en kvinnokropp som kan påverka utfallet av studien utan att det går att kontrollera. Gissa vad det betyder för läkemedelsutvecklingen… Och visste du att – världen över – planeras kollektivtrafiken utifrån de som lönearbetar? Inte för att hjälpa den stora andelen människor som utför det oavlönade omsorgsarbetet som de facto får vardagen att fungera. Dessa människor har helt andra resmönster, de reser ofta flera korta sträckor och inte endast in och ut från staden. Det här handlar om att beslut i vårt samhälle systematiskt förminskar och diskriminerar kvinnors (andra genus än män) behov, utrymme och säkerhet. Inte av illvilja, utan av gammal vana. Det saknas helt enkelt könsuppdelade data som kan vägleda beslut. Detta faktum beskrivs med många målande och tänkvärda exempel i boken Osynliga kvinnor.
Efter förminskande och osynliggörande kommer förakt, förnedring och våld. Det går inte blunda för att våld mot kvinnor är vardag i Sverige. Det finns kvinnor som måste leva gömda. Där livet är ett fängelse utan galler. De kan inte visa sig öppet, kan inte finnas med i öppna dataregister och måste se till att deras barn inte kommer med på ett skolfoto. Innan det gått så långt att man behöver leva gömd har våldet pågått i flera år. Och det kulturella och religiösa hedersförtrycket hindrar fortfarande unga kvinnor att leva sitt eget liv i vårt samhälle.
I denna värld av osynliga och förminskade kvinnor tänker jag att synliggörandet är viktigt. Mars månad är ju sedan 1987 Women’s History Month i USA, Storbritannien och Australien. Och 8 Mars internationella kvinnodagen. Passa på att hylla de kvinnor i din närhet som visar vägen mot ett mer omtänksamt och inkluderande sätt att leva!
____________
Den som vill hjälpa förminskade kvinnor på ett mer handfast sätt och på sekulärhumanistisk grund kan ge pengar till HumanistHjälpen. Som stöttat kvinnor, barn och ungdomar utsatta för religiöst eller kulturellt hedersförtyck i 10 år. Pengarna ges till organisationer i Sverige, Uganda och Marocko som ser till att de gör skillnad för de drabbade. Varje gåva gör skillnad!
Ingrid Domingues