Kön är ett märkligt begrepp, vars innehåll och tolkning skiftat århundraden igenom och fram till i dag, då ordets tolkning är mer oklar och varierande än någonsin. Den enkla binära biologiska indelningen, man och kvinna, ses i dag av många som en olämplig social konstruktion. Begreppen genus och kön har bytt plats, och ditt rätta kön är nu vad din ”inre känsla” säger dig, inte vad din kropp utvisar. Du är fri att i sann nyliberal anda själv bestämma ditt kön. Låter det lite knepigt så är det inget mot vad det är. Enligt dagens ickebinära syn skall begreppet kön bort som kategoribeskrivning. Helt nya könsneutrala personnummer skall utredas. Vokabulären bör könsneutraliseras och binära skrivningar som ”kvinna och man” ersättas med invånare, far och mor med föräldrar, han och hon blir hen o.s.v. ”Kvinnosjukvård” och ”mödravård” ses som exkluderande och bör omformas. Den könsuppdelade idrotten blir förstås ett problem att neutralisera, eftersom kvinnors (förlåt ordvalet) muskelmassa och skelettmassa är mindre än de snoppbehängdas, varför de förra torde bli sällsynta i könsneutrala tävlingssammanhang. Utredningar pågår om saken. Om denna könsneutralitet arbetar för eller emot jämställdhet mellan könen tål att fundera på.
Det kan kanske tyckas märkligt och motsägelsefullt att transpersoner, en per tusen, de som känner sig lite mitt emellan, betraktas som avvikande och behöver rättas till och normaliseras med kirurgiska ingrepp, eftersom något uppenbarligen är fel. En vanlig plattbröstad kvinna eller en man med mikropenis göre sig dock icke besvär vad gäller hjälp från landstinget. Hjälp kan man endast få för att bli den andre, inte för att få vara och duga som man är. Här tänker man åter tvåkönat.
De fyra människor som stått mig själv närmast i livet och betytt mest för mig är alla kvinnor, vilket naturligtvis påverkat min egen kvinnosyn. Min underbara mor, min omtänksamma hustru och mina två fina döttrar. Jag älskar dem alla som människor och som kvinnor. Så vad är då en kvinna och hur blir man en sådan?
Många har tänkt och skrivit om detta under olika tider. Kön, genus, kultur, historia, religion, biologi och samhälle – allt är en komplex väv, som alla involverar begreppet kvinna, detta farliga ord. I dag verkar frågan, enligt en del, nu äntligen kunna enkelt besvaras; Säger sig någon vara kvinna så är det så. Det handlar om ordets makt. ”Man föds inte till kvinna, man blir det” säger Simone de Beauvoir, vilket blivit ett mantra för dagens feminism. Ibland går kampen mot den så kallade biologismen helt över styr. Varje människa får då vara kvinna med samma jämställdhetslogik som att ett får får kallas ko, eller en bil utan vingar kan vara ett flygplan. Allt ideologiskt inslaget i ett kärleksfullt omslagspapper. Att halva mänskligheten föds med xx-kromosomer och äggceller och andra halvan utan, tycks vara en bisak.
Hur gestaltar sig då begreppet kvinna i historiens arkiv i en patriarkal värld med patriarkala religioner och med samhällen där matriarkaten varit sällsynta undantag? Ordet kvinna och dess innebörd har alltid tillhört männen och i regel haft en nedsättande betydelse alltsedan antikens dagar. Kvinnan är en syndare, en underordnad, eller i bästa fall en icke-person. ”Av man är hon tagen” (revbenet), säger Gamla Testamentet. I hinduismens Rigveda förklaras kvinnan ”ha ett litet intellekt” och ”en hyenas hjärta”. Antikens Aristoteles ser kvinnan som ”ett misstag” och enligt vår egen kyrkoprofet Martin Luther gör hon bäst i att sitta ner på sin breda bak som hon fått för detta ändamål. Paulus, kristendomens skapare, uppmanar henne att hålla truten. Hos författaren Balzac ses hon som ett moraliskt underlägset bihang till mannen o.s.v. Kvinnobegreppets historia är kort sagt nedslående för en nutida läsare. Först mot slutet av 1700-talet börjar kvinnor ta tillbaka ordet och dess tolkning efter flera tusen år av träldom och vrede.
I dag har ordet dock åter blivit farligt, trots att kvinnor äger mindre än en procent av jordens resurser, och den antika enkönsmodellen dammas nu av för återbruk. Kvinnor har åter blivit icke-män, och kroppen har fått en underordnad betydelse. Din personlighet skapar ditt kön. Idealismen är tillbaka. Ändå är reproduktionen, skapandet av nya människor, den mest fundamentala faktorn i den mänskliga tillvaron. Ännu har ingen någonsin kommit till jorden på annat sätt än ur en kvinnas kropp. Där blev vi alla skapade från frö till människa. Att bejaka detta fundamentala faktum rättfärdigar dock varken kvinnoförtryck, ojämlikhet eller könsnormer.
Slutsats; Enkönstänkandet bör överges. Biologi och kultur, kön och genus är komplementära storheter. Båda är nödvändiga för att förstå vad en människa är. Ingen mor kan betvivla vem som är hennes barn, en fader kan det. Just detta manliga tvivel, som skapar rädsla och osäkerhet, utgör grunden för det patriarkala förtrycket. Att se både kön och genus är därför helt nödvändigt för att förstå patriarkatens uppkomst och destruktiva tillämpningar, och för att konstruktivt kunna arbeta för dess upplösning.
Sture Boström, humanist och naturvetare i Uddevalla