Du skall inte ta hämnd och inte hysa vrede mot någon i ditt folk, utan du skall älska din nästa som dig själv. (Tredje mosebok 19:18). Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. (Matteus-evangeliet 7:12). Den som lycka sökande väsen med gisslet ej angriper när han själv söker lycka, han finner sedan sin lycka. (Dhammapada 132).
Citaten är från Judendomen, Kristendomen och Buddhismen och är exempel på den gyllene regeln. Innebörden av “Den gyllene regeln” sammanfattas av att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad. En hörnsten i utvecklingen av moral och samvete. I dagens dialog om moral, godhet och samvete attribueras denna etiska princip till religion men dess essens sträcker sig längre bak i vår mänskliga historia än både Moses, Kristus eller Buddha. Där den tidigaste dokumenteringen av denna etiska regel kommer från forntida Kina med Konfucius i spetsen.
Moral är den eviga dialogen vi människor konstant måste utreda och utveckla. Precis som kultur formas i mötet mellan människor formas vår moral i mötet med andra och den gyllene regeln är en vägledande princip i denna utveckling. Det är därför av högsta prioritet att frigöra denna moraliska princip från dess religiösa ramverk då det möjliggör moralisk dialog på en högre nivå där vi som människor förstår att vi är ansvariga gentemot varandra, och att detta är mer än tillräckligt för att leva ett gott liv.
Den gyllene regeln har dokumenterats i texter från hela världen och är återkommande i mängder av olika kulturer. Den enda gemensamma nämnaren mellan alla dessa olika citat är dess fokus på människans välmående och tolerans. Det är en princip som ligger i vår mänskliga natur och som vi inte lär oss från texter eller heliga skrifter. Den gyllene regeln behöver inte läras ut till barn eller vuxna. Det är något vi som flockdjur har djupt rotat oberoende av vår vilja.
Det är en produkt av vår miljö där vi som människor utvecklat ett samvete, en moral och en inre konversation. Denna inre konversation med vårt samvete har genom tiden fått många olika namn. Sokrates kallade sitt eget samvete för en ”daimonion” och Adam Smith för namngav sitt ”the internal witness”. En kompanjon genom livet som kommer bedöma våra handlingar när ingen ser.
Implikationerna att denna etiska princip har sitt ursprung ur mänskliga vanföreställningar, nedvärderar individens inneboende och medfödda förmåga till moralisk handling. Antaganden som innefattar att vi människor måste ha en överordnad makt för att informera oss om hur vi ska behandla varandra är nonsens. Religioner och dess kulturer är mänskliga produkter, vi får inte vår moral från dessa strukturer, tvärtom. Precis som människan är bristfällig är våra system och strukturer bristfälliga. Därmed måste en oändlig evaluering ske för att ifrågasätta våra system, strukturer och vanföreställningar. Jag kan inte tänka mig ett bättre verktyg i verktygslådan till detta syfte än vårt mänskliga förnuft.
Immanuel Kant betonar att upplysning är när vanliga människor har modet att använda sitt förnuft med riktning i sin essä ”What is enlightenment? Det innebär att människor ska ha modet att ifrågasätta och reflektera över det antagna, oberoende av tradition eller dogm. Jag menar att detsamma bör gälla angående utvecklingen av moral och dess antagna principer. Genom att erkänna att religion är en mänsklig skapelse, och är därmed föränderlig, bör vi ifrågasätta denna och visa att vi har modet att använda vårt förnuft med riktning. Enbart detta erkännandet möjliggör utvecklingen av den gyllene regeln och därmed utvecklingen av vår mänskliga moral. Framför allt innebär det att vi människor enbart blir ansvariga gentemot världen och varandra utan en överordnad makt. Detta är enligt mig vägen till hur vi frångår moralisk stagnering och hur vi når mänsklig emancipation.
Oliver Filipov Madjar