Vad händer när människor från ett av världens rikaste länder åker till ett av världens fattigaste för att göra gott? Handlar det om att lätta på det dåliga världssamvetet eller är viljan genuint altruistiskt? Spelar det egentligen någon roll? I denna text diskuterar jag egna erfarenheter av att arbeta som volontär i Bangladesh med bakgrund av att ha växt upp i landet i en biståndskontext.
Det finns en lång tradition av svenskt bistånd till Bangladesh. På regeringens hemsida går att läsa att strategiskt och långsiktigt bistånd till landet pågått sedan 1972. Under 2020 har 487,2 miljoner kronor gått till biståndsarbete i landet från Sverige med fokus mot klimat, demokratiutveckling och fattigdomsbekämpning. Trots att den ekonomiska situationen blivit bättre under senare år skriver Sida att ca 20,4 procent av befolkningen lever i absolut fattigdom, vilket innebär en dagsinkomst på mindre än 2 dollar per dag. I Sverige är motsvarande siffra 1 procent, men begreppet är då materiell allvarlig fattigdom (Svenska FN-förbundet).
Under några år av min uppväxt bodde jag i Bangladesh huvudstad Dhaka. Mina föräldrar arbetade med olika biståndsprojekt främst kopplade till utbildning och barnhem för föräldralösa barn. Efter några år av studentliv ville jag åka tillbaka och göra något altruistiskt och meningsfullt. Jag och min partner åkte till ett av de flickbarnhem mina föräldrar varit med och grundat. Vi skulle arbeta som engelsklärare, göra en insats för barnen och även tanken att se Bangladesh med vuxna ögon lockade. Den gnagande känslan den västerländska livsstilen innebar skulle rådas bot på.
Väl på plats var det omtumlade och väldigt fint att träffa barnen. Vi blev välkomnade som hjältar på barnhemmet. Känslan av att vara en kolonisatör blandades med glädjen av att få vara en del av sammanhanget. Upplevelsen av att känna sig som en god människa var stor och i ärlighetens namn en smula berusande. Som lärarstudent från Sverige blev det snart tydligt att engelskundervisningen bedrivs utifrån mycket olika metoder än vad jag var van vid. Utantillinlärning och upprepande av vad läraren sa tycktes vara den pedagogiska modell som användes. Satt man inte still fick man en rungande örfil. Jag började genast argumentera för en pedagogik jag hade med mig från den svenska skolan där språkinlärning bör ske i en kontext och att örfilar var absolut förbjudet. Men vad gör det med maktbalansen att jag kommer som en mycket priviligierad gäst till ett land och säger vad som är rätt och fel vad gäller lärarnas undervisning? Jag är tämligen säker på att undervisningen kommer se ut som innan då jag lämnat barnhemmet och att lärarna nog tyckte jag var en smula knäpp. Samtidigt är det väl gott så om barnen inte får örfilar åtminstone några veckor av sin skoltid?
Vi blev snabbt varse att många av flickorna på barnhemmet hade stora hälsoproblem, främst olika typer av hudsjukdomar. Jag och min partner har inga djupare kunskaper om sjukvård mer än vad vi visste genom egna erfarenheter av svensk sjukvård och skola. Vi började ringa runt till vänner och familj i Sverige och fick ihop pengar för att ta alla barnen till en läkare. Då barnen undersöktes noterade vi att läkaren inte tvättade händerna mellan att barnen undersöktes. Vi hade en lite föreläsning för läkaren om vikten av hygien. Samtidigt var det en skavande känsla: här kommer vi från ett rikt land och vill göra gott, samtidigt beter vi oss allvetande och auktoritärt. För vissa av barnen blev nog resultatet gott i slutändan; de slapp sina kliande utslag. Vi hade på någon timme skrapat ihop pengar motsvarande ett par årslöner för skolans samtliga personal. Pengar vi bestämde över, helt utan dialog med skolans personal.
Ordet som dröjer sig kvar är makt. Vi hade all makt vad gäller kunskap, status och ekonomi. Drivkraften var helt klart att känna sig god och som en bra människa. Vi hade ju lämnat bekvämligheten i Sverige för en kort turistresa som volontärarbetare. Det går inte obemärkt förbi att vår känsla att göra gott för andra samtidigt är en egoistisk handling. Det är liksom ett osynligt kontrakt för ingen gör oftast den goda gärningen genom att vara anonym eller osynlig.
vi skulle åka hem frågade jag organisationens chef om en svensk familj i landet jag känner sedan tidigare. Jag sa att de verkligen älskar landet och att de fått betyda så mycket genom åren. Mannen skakade lite på huvudet och sa, ja visst älskar de Bangladesh. De älskar sin bild av Bangladesh.
Andreas Lagerlöf, f.d biståndsarbetare och biståndsarbetarbarn
Källor:
- https://fn.se/aktuellt/varldshorisont/fattigdom-i-sverige-finns-det/
- https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/protokoll/riksdagens-protokoll-197271-2-3-maj-1972_FV0971/html
- www.sida-i-varlden/bangladesh