I valet mellan ondska och godhet känns valet rätt givet. Men inte ens de SS-officerare som arbetade i utrotningslägren eller de IS-krigare som poserade med bloddroppande knivar efter att ha skurit halsen av någon otrogen menade att de arbetade på ondskans sida. Nästan alla av oss strävar efter att välja det goda – så gjorde även de. Det är bara galna ideologier som kan få oss att tro att vi gör gott när vi utför onda handlingar.
Eller är det så enkelt? Det finns andra sätt att aningslöst hamna i det onda facket. Ett tankeexperiment: Föreställ dig att du går förbi en sjö där ett litet barn håller på att drunkna. Du är den enda personen i närheten. Vad gör du – hoppar du i för att rädda barnet? I princip alla simkunniga människor svarar ja på den frågan.
Men om du precis har köpt ett par fina skor då, för tusen kronor, som blir förstörda om du hoppar i vattnet? Rimligtvis förändrar skorna inte ditt beteende det minsta. Du kanske tvekar en sekund innan du kastar dig i, men i slutändan väger ett människoliv mer än ett par nya skor.
Tankeexperimentet är formulerat av etikfilosofen Peter Singer. Han manar oss att gå ett steg längre och fundera över om vi verkligen agerar i enlighet med den här kalkylen. Vi vet alla att det finns sjukdom, lidande och död i världen, där vissa problem rätt enkelt går att hindra med en ganska liten uppoffring. En tusenlapp till Against Malaria Foundation räcker exempelvis till ungefär 50 myggnät som skulle skydda i snitt 100 personer i två år mot malariamyggor.
Men istället köper vi nya skor. Eller senaste TV-modellen. Eller ”unnar oss”. Behöver vi verkligen ännu en tröja? Och den där senaste semestern – hur många liv hade de pengarna räddat?
Vi står helt enkelt varje dag de facto i situationen att vi väljer mellan att lägga pengarna på något extra till oss själva eller rädda ett människoliv. Och vi väljer oss själva – om och om igen. Vad värre är. ”Jag tänkte inte på det” var en godtagbar ursäkt ända fram till du läste den här texten, för nu har du faktiskt tänkt på det.
Jag är en exakt lika stor hycklare själv. Men det hjälper dig faktiskt inte det minsta – att någon annan är en hycklare har ingenting med ditt beteende att göra. Varje person ansvarar för sina egna etiska ställningstaganden.
Den här funderingen slår mig i flyktingdebatten. Här kommer människor flyende med sina liv som insats, vilka är vi att vända dem ryggen? För att det kostar för mycket? Då har vi återigen valt ”att unna oss” över att rädda människoliv.
Men är det verkligen ett genomtänkt argument? Det beror på vad målet med vårt agerande är. Är målet att visa upp vår godhet för våra vänner eller att försöka hjälpa så många människor som möjligt? I flyktingfrågan bränner den här distinktionen till.
Om vi strikt räknar på antalet räddade liv per investerad krona är nämligen att ta emot flyktingar inte alls det mest effektiva alternativet – det är tvärtom väldigt dyrt. Är det räddade liv som är målet borde vi istället ta de pengar vi satsar på flyktingmottagande och ge till UNHCR så de kan ge mat, husrum och utbildning till så många som möjligt i flyktingarnas närområde. UNHCR är gravt underfinansierat så dagens flyktingläger är hemska platser.
Men det finns förstås fler inslag i den här frågan än att ”bara” rädda människoliv. Det handlar också om fundamentala mänskliga rättigheter. Alla har rätt att få asyl om de är förföljda. Och rättigheter har ingenting med ekonomi att göra. Här måste rätten till asyl vägas mot rätten att överleva, på ett väldigt komplicerat sätt. Det är inte alls givet vad som är rätt val.
Och om vi ska ta emot flyktingar, bör inte flyktingmottagandet då basera sig på graden av utsatthet, inte vilka som lyckas ta sig över gränsen? Just nu måste man vara väldigt stark för att bli betraktad som utsatt nog för att komma i fråga för en asylprocess. Varför inte tillåta asylansökningar på ambassaderna istället?
Fast då kanske det kommer för många. Måste vi då inte väga in egennyttan – vad är bäst för Sverige? Fast beroende på vem som gör kalkylen och på tidsperspektivet tjänar eller förlorar landet på att ta emot flyktingar. Och det är en märklig aspekt att ta med i diskussionen – vi utgick ju från början från en moralisk skyldighet att hjälpa nödställda, inte från en självisk kalkyl om vad som vore den bästa investeringen. Samtidigt går det förstås inte bara att bortse från skötseln av landet – tvärtom är välskötta finanser förutsättningen för att kunna hjälpa.
Det har tyvärr gått troll i flyktingdebatten, till stor del för att främlingsfientliga krafter utnyttjar vår rädsla för det okända för att försöka stänga dörren för främlingar i nöd, men också för att det känns så härligt rättrådigt att ropa ”öppna gränser”.
Till en inte oväsentlig grad handlar det om att fundera över konsekvenserna av våra handlingar och då bör vi räkna på det här, noga. Många av oss är säkert beredda att offra ett par nya skor, eller mer, för att rädda människor i nöd. Men då är det väl bäst att rädda så många människoliv som möjligt för pengarna? Eller är principerna viktigare? I så fall – vilka principer?
Det går att tycka olika i flyktingdebatten utan att det handlar om ondska eller godhet. Vill vi rädda liv och hjälpa utsatta människor är vi skyldiga att seriöst ha diskussionen och göra beräkningarna noga. Särskilt som mängden flyktingar förväntas öka med klimatkrisen.
Patrik Lindenfors