Mme Mahjouba Edbouche är en av Marockos mest kända socialarbetare. HumanistHjälpen har sedan 2008 stött hennes räddningsarbetearbete på kvinnohus och förskolor. Hon vägrar separera mödrar och barn, då familjer av hedersskäl exkluderar ogifta gravida döttrar. Jagar dem på porten, eller värre, hederstraditionen kan vara skoningslös. Och hon arbetar ständigt för återförening av familjer.
Hemmens exkludering kan också bestå av undangömmande och isolering. Barn med någon fysisk eller psykisk defekt kan isoleras och gömmas undan. Eller giftas bort utan samtycke, till en annan slags isolering.
Samhällssystemet exkluderar också. Massor av kvinnor och barn saknar nationell identitet. De står utanför samhällets service och rättigheter, som högre utbildning, bostad, fast anställning, körkort, pass. Det krävs en manlig släkting som godkänner släktskap och registrering. Detta stoppas ofta av hederskulturen. Att själv utan kunskap och pengar kämpa juridiskt för sin rätt till nationalitet, är i princip omöjligt.
I den här berättelsen har alla sorters exkludering blandats under tre generationer. Den visar hur Mme Mahjouba kämpar för att rädda barn, mor och mormor från fortsatt utanförskap och misär.
Mormor Fadma föddes på 50-talet. Hon var dövstum och registrerades av tradition och familjeheder aldrig som medborgare. Hon isolerades från samhället. Det gav ett liv i fattigdom och isolering, med dålig hälsa.
Dottern Rika föddes på 80-talet. Eftersom Fadma saknade nationell identitet kunde inte heller dottern få någon. Livet blev därefter. Rika levde isolerad från omvärlden i familjens ensligt belägna gård högt uppe i Atlasbergen, blev herde för familjens djur.
Barnbarnet Amira föddes i år. Rika hade efter en överfallsvåldtäkt blivit gravid. Av familjeheder låstes hon in hela graviditeten. Någon larmade polisen, som fritog mor och dotter. Men Rika ansågs inte kapabel som förälder, efter att ha levt socialt isolerad hela sitt liv. Amira togs till ett barnhem. Hon blev inte heller registrerad, eftersom inte mamma var det. Våldtäktsmannen nekade till både gärning och registrering.
Tre generationer stod därmed utanför samhällets service och rättigheter. Det var inget som Mme Mahjouba kunde acceptera! Rika fördes till kvinnohuset på Ahddane och fick sina första sociala kontakter med andra än familjen. Började prata, fråga och umgås med personal och andra mödrar. Mme Mahjouba fick mormor Fadma att besöka dotter och barnbarn. Slutligen förstod hon hur illa familjen handlat och hur onödigt det varit, ingen lag eller religion hade krävt det. Bara traditioner och skamkänslor.
Återföreningen var ett faktum. Mormor får vård för skador och sjukdomar som aldrig tagits om hand. Rika får behandling för snedväxt rygg och misskötta tänder. Efter juridisk kamp har lilla Amira återförenats med sin mamma. Lillan ler och bubblar och tittar hänfört på då mamma och mormor talar med teckenspråk.
I jakten på identitet åt tre generationer har Mme Mahjouba, personal, Rika och Amira sedan gjort många krävande långresor runt Atlasbergen. Intervjuat släktingar, jagat intyg på domstolar, anlitat jurister och advokater. Nu är kampen vunnen. Tre generationer har registrerats, folkbokförts, som medborgare i sitt eget land! Våldtäktsmannen har internerats. Rika får stanna upp till ett år på kvinnohuset, för att få social träning, lära sig läsa, få en utbildning, skapa ett eget liv med lilla Amira.
Stora kostnader har framgången kostat, minst femtio tusen dirham (ungefär lika i kronor). Pengar som egentligen inte finns, Ahddane får inga bidrag för det sociala arbetet. Men sådant stoppar inte Mme Mahjouba, kostnaderna tas med hopp om att pengar kommer från olika givare.
– Allt hänger på våra kära donatorer, bekräftar Mme Mahjouba. Utan alla era varma hjärtan skulle vi inte kunna rädda någon alls. Känn alla den värme som kommer tillbaka från tre generationer av lyckliga människor! Tusen tack för gamla och nya donationer!
Sven Olof Andersson