Stort tack! Detta pris går till alla som står bakom skapandet av Dawit Isaak-biblioteket – Ulrika Ahlberg, Jens Zingmark, Jude Dibia, Jasmina Dizdarevic Cordero och Parvin Ardalan. Själv heter jag Emelie Wieslander och är enhetschef för enheten för dokumentation och yttrandefrihet på Malmö stadsarkiv, där Dawit Isaak-biblioteket är organiserat.
När jag började fundera på det här med att skapa ett slags yttrandefrihetsbibliotek, för ca 2-3 år sedan, så tänkte jag att jag skulle bli Sveriges mest utskällda kommuntant efter att vi öppnat. Tänk er – ett bibliotek med bara böcker som människor med makt ansträngt sig för att hålla borta från allmänheten. Böcker som du och jag inte skulle ha fått läsa, om någon annan fått bestämma. Det säger ju sig självt att det är som bäddat för trubbel. Människor kan komma in på biblioteket och bli upprörda över allt möjligt – hbtq-vänligt innehåll i barnböcker, böcker som ifrågasätter religion eller traditionella normer, böcker med föråldrat språkbruk eller som innehåller fåniga karikatyrer och stereotypa skildringar av t.ex. invandrare eller minoriteter, böcker vars innehåll ifrågasätter regimer, eller böcker med feministiskt innehåll. Och så mycket annat. Som sagt, vem som helst som kommer in i det här biblioteket kan bli förbannad. Så att stå här idag och ta emot Hedeniuspriset känns därför oerhört glädjande.
På Dawit Isaak-biblioteket kan du som besökare låna och läsa böcker som någonstans, av någon anledning, vid någon tidpunkt blivit förbjudna, censurerade eller där man på ett strukturellt sätt försvårat för läsarna att läsa boken. Böcker skrivna av författare som hotats, fängslats, ibland mördats, eller tvingats i exil på grund det hon eller han skrivit. Äldre böcker och nutida litteratur. Barnböcker, romaner, poesi eller biografier. Böcker på originalspråk eller översatta. Det lokala och globala, det lättillgängliga och specialiserade. För ”det fria ordet” har aldrig varit fritt. Så länge det har funnits skrifter har det funnits människor med makt som velat och kunnat censurera.
Idag har vi på biblioteket ca 4000 titlar, cirka hälften av dem är ”förbjudna böcker” och andra hälften är fakta- och kontextböcker som ger en bakgrund eller förklaring till de förbjudna böckerna. Alltså facklitteratur om censur, yttrandefrihet, historia, medborgarrättsrörelser med mera. En stor del av de böcker vi har på Dawit Isaak-biblioteket är böcker som inte finns att hitta på andra bibliotek. Jag tror att ni kan föreställa er att det inte alltid är så lätt att hitta och köpa in dessa böcker, speciellt inte när det handlar om böcker på språk vi inte behärskar eller när böckerna ges ut endast av små förlag som vi inte känner till. Så vi är beroende av hjälp, tips och samarbeten, från allmänheten och organisationer. Man kan exempelvis tipsa på vår hemsida.
I varje förbjuden boks insida av pärmen har vi satt ett ”Exlibris” som förklarar varför boken är eller varit kontroversiell, var och när i tid och vad som hänt med författaren. Exempelvis kan man i boken Tjuren Ferdinand läsa att boken förbjöds av Francoregimen eftersom Ferdinand ansågs ”för pacifistisk” och att den brändes på bokbål både i Spanien och Tyskland. Syftet med alla dessa Exlibrisar är att skapa låga trösklar och ge en tydlig överblick för besökarna av de mest vanliga anledningarna till att censurera eller förbjuda litteratur. Vi är ett folkbibliotek, och man ska inte behöva vara forskare eller aktiv medlem i Amnesty eller Svenska Pen för att ta till sig eller förstå innehållet i Dawit Isaak-biblioteket.
Förutom litteratur så introducerar vi så sakteliga även andra konstformer i biblioteket – förbjuden musik, journalistik, film och så småningom konst och serieteckning. Vi arrangerar författarsamtal, seminarier och utställningar. Vi genomför så gott som varje vecka, nu äntligen igen, klassvisningar och workshops med högstadie- och gymnasieelever.
Varför gör vi då det? Varför har vi, Kulturförvaltningen i Malmö, startat ett yttrandefrihetsbibliotek överhuvudtaget? Av många anledningar såklart. För att tillgängliggöra böcker som annars kan vara svåra att få tag på. För att underlätta för forskning inom området konstnärlig frihet och yttrandefrihet genom att tillgängliggöra ett samlat bestånd av denna typ av litteratur. För att öka medvetenheten om den konstnärliga frihetens begränsningar i världen. Men också, för att det visade sig att det faktiskt inte fanns något publikt bibliotek någonstans i världen som riktade in sig på just förbjuden litteratur, trots att trycket mot författare och journalister hårdnar runtom i världen, även här i Europa.
Jag har funderat mycket på varför det inte finns fler yttrandefrihetsbibliotek, och det finns säkert flera anledningar. Men en anledning tror jag är rädslan för att göra fel och kränka. Jag tänker till exempel på bokbålen av ”ej politiskt korrekta” skolböcker i Kanada som man kunde läsa om i media alldeles nyligen, där böcker eldades upp ”i undervisningssyfte”, och visade det sig, på väldigt lösa grunder. Böcker som ansågs kränka och där bokbålen skulle korrigera historien.
Naturligtvis är det inte Dawit Isaak-bibliotekets målsättning att leverera sanningar om rätt eller fel litteratur, eller kränka människor genom att tillgängliggöra litteratur som kan uppröra. Det är så väldigt lätt att hamna i polariserade åsiktsläger när man diskuterar yttrandefrihet och konstnärlig frihet. Svart eller vitt. Ont eller gott. Vår förhoppning med Dawit Isaak-biblioteket är därför att du som besökare, med hjälp av tillgång till information och olika perspektiv, kan forma dina egna tankar kring yttrandefrihet och vad som är viktigt för att kunna leva i en demokrati tillsammans.
Jag tror att vi tar rätt mycket för givet att vi kan och får läsa nästan vad som helst i Sverige. Men vi ser inte böckerna som saknas i bokhyllorna, eller böckerna som inte ens skrevs på grund av självcensur. Gränserna för yttrandefrihet och konstnärlig frihet rör sig ständigt fram och tillbaka. Vissa saker som var självklara tidigare är det inte längre, eller vice versa. Ta boken Onkel Toms stuga som exempel. När den skrevs av Harriet Beecher Stowe på mitten av 1800-talet ansågs den kontroversiell för att den kritiserade slaveriet och den plockades systematiskt bort från bibliotek och bokhandlar. Senare blev boken kontroversiell igen, men nu för att den ansågs innehålla rasistiska karikatyrer. Det visar hur bilden av ett verk kan förändras över tid, och att var tid innehåller sin form av censur. Den kan såklart se olika ut i olika delar av världen, även om det finns genomgående röda trådar. Harry Potter är till exempel en av de mest sålda och populära böckerna i Sverige. Samtidigt är det en av de mest ”banned books” i amerikanska skolbibliotek, där föräldraorganisationer och religiösa samfund har ett stort inflytande över vilka böcker som eleverna ska få läsa. (Gissa förresten varför Harry Potter är förbjuden på så många skolbibliotek i USA? Om du läser Exlibriset i boken så får du veta att den innehåller magi, och anses därför ifrågasätta kristendomen.)
Folkbibliotek i Sverige har å sin sida ett lagstadgat uppdrag – att verka för demokratins utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Ett väldigt aktningsvärt uppdrag. Men hur skulle vi kunna bidra till fri åsiktsbildning om vi plockar bort allt sådant som kan anses stötande? Detta blev så tydligt för mig personligen första dagen efter att vi öppnade Dawit Isaak-biblioteket. En äldre dam ringe och frågade – ”Jag läste att ni öppnat ett bibliotek med förbjuden litteratur. Nu undrar jag, har ni även böcker som Mein Kampf på biblioteket?” Åh, det här blir ett jobbigt samtal tänkte jag. ”Ja”, svarade jag, ”det har vi”. ”Åh så bra, jag har jobbat hela mitt liv med att kämpa mot rasism, och jag har alltid velat läsa Mein Kampf för att förstå vad det är jag kämpar mot. Men jag har aldrig lyckats låna boken på biblioteken där jag bott för de har aldrig haft boken. Så den skulle jag vilja fjärrlåna, tack”.
Slutligen skulle jag vilja nämna valet av namn på vårt bibliotek – Dawit Isaak. Dawit har idag suttit fängslad i 7358 dagar, utan rättegång, för att han använde sina mänskliga rättigheter att skriva och sprida sina ord. Han symboliserar själva essensen av budskapet med Dawit Isaak-biblioteket – ta inte kultur och yttrandefrihet för givet.
Emelie Wieslander, enhetschef för Dokumentation och yttrandefrihet på Malmö Stadsarkiv
Talet hölls i samband med utdelningen av Hedeniuspriset i Malmö den 14 november 2021.