En nyhet som överskuggat nästan allt annat den senaste tiden är att Talibanerna återtagit kontrollen över Afghanistan. Med tanke på hur det gick förra gången är framtidsutsikterna mörka, Talibanregimen införde då ett av de brutalare exemplen på teokrati världen skådat. Flickor och kvinnor gjorde bäst i att hålla sig hemma, avvikande röster tystades effektivt, och hbtq-personer … ja, de råkar alltid illa ut. En humanitär kris väntar Afghanistan och många försöker lämna landet. Oavsett om man tycker att Sverige bör ta emot flyktingar eller att hjälpen bäst tillhandahålls i närområdet är det en humanistisk grundprincip att hjälpa människor i akut nöd. Samtidigt pågår andra humanitära kriser runt världen, så det är viktigare än någonsin att era bidrag hamnar på ställen där de gör mycket nytta. Ingen kan hjälpa till med allt, men alla kan hjälpa till med något.
Med anledning av dessa nyheter återpublicerar vi här, med artikelförfattarens tillstånd, en artikel från tidskriften OmVärlden av Jahanara Nuri, frilansjournalist, författare, kulturarbetare och människorättsaktivist från Bangladesh.
Talibanernas beska shariapiller
Frihet med begränsningar. Så säljer talibanerna in sin syn på kvinnors rättigheter, men Humanistens tillfälliga medarbetare Jahanara Nuri ser ingen mellanväg och frågar sig om de afghanska kvinnornas kamp för rätt- och friheter varit förgäves.
På en presskonferens, tisdagen den 17 augusti, sa en talesperson för talibanerna att ”kvinnor ska få alla sina rättigheter” och ”vi ska garantera deras rättigheter inom islams gränser.”
Kvinnors rättigheter inom islams gränser – det är en rätt intressant gåta att lösa.
Samtidigt som talespersonen gjorde dessa uttalanden såg jag på nyheterna en modig kvinnlig utrikeskorrespondent, klädd i hijab, framför en grupp talibaner, på gatan utanför infarten till Hamid Karzais internationella flygplats i Afghanistans huvudstad Kabul. En av hennes frågor gjorde att talibanerna blev tvungna att föreställa sig hur afghanska kvinnor deltog i ledningen av landet.
Ledaren för talibangruppen kunde inte hålla sig för skratt. I mitt eget huvud ekade rösterna av mina lärare i islam: ”De som i sina aktiviteter förlitar sig på kvinnor kommer det aldrig gå bra för.” (Sunan an-Nasa´i 5388, bok 49, Hadith 10).
Det finns så många kontraster.
En tweet från Los Angeles Times kringflackande utrikeskorrespondent och fotojournalist, Marcus Yam, fångade min uppmärksamhet. Tweeten visade en mamma liggande på gatan utanför Kabul flygplats. Runt omkring hennes kropp stod en grupp män.
Pannan på kvinnan på marken var blodig. Hennes hals täcktes av en blå huvudbonad, men hennes svarta, lockiga hår syntes. Något männen i vanliga fall inte borde få se.
Intill hennes orörliga kropp stod en man med sin son, med halvöppna ögon och en panna och hår täckta med tjockt blod. Bredvid honom stod en annan pojke med ett åldrat ansiktsuttryck.
Även på den andra pojkens kläder syntes blod. Hans stelnade ansikte riktades mot det blodiga barnet intill.
Texten till tweeten löd: ”Talibanerna använder vapen, piskor, pinnar och vassa föremål för att kontrollera massorna av de tusentals afghaner som väntar på en väg ut, vid vägen till flygplatsen.”
Världen tycks ännu överraskad över att talibanerna tog över Kabul på bara tio dagar. Borde vi inte skrämmas av att de terrorstämplade talibanerna hela tiden loggat in på Windows med sina Microsoft- och Googlekonton? Att deras kommunikationsexperter i sina bärbara datorer antecknar journalisternas frågor och blixtsnabbt svarar online.
Talibanernas ultrakonservativa värderingar har redan slagit hårt mot kvinnor och barn. Det har på kort tid bytt ut utbildning i konst och medborgarskap mot islamska läror. Mawlawi Salahuddin leder talibanernas kommission för lokal utbildning. Han säger att ”på högstadiet är kvinnliga lärare endast tillåtna med obligatorisk slöja. Så länge de följer sharia är det inga problem.”
Bara för en månad sedan, i en avlägsen by i Faryab, nära gränsen till Turkmenistan, knackade talibanerna på den 45-åriga änkan Najias dörr. De krävde att hon skulle laga mat och duka upp åt femton av dem.
”Min mamma sa till dem att hon var fattig, och frågade hur hon skulle kunna laga mat åt alla. Som svar slog de henne med sina vapen – AK47:or”, berättar Najias dotter, Manizha. Hennes mamma misshandlades till döds och lämnade fyra barn efter sig.
Det finns kvinnor som Najia över hela Afghanistan. Hur ska de nu överleva?
Fler än 48 procent av Afghanistans invånare är kvinnor. Deras rättigheter inom islams gränser innebär att de måste leva på vissa villkor. Kvinnors och flickors möjligheter att förflytta sig och leva, växa och dö kommer att ske på nåder av de som bestämmer hur sharia ska efterlevas. Det finns varken någon mellanväg eller liberal möjlighet i detta system.
Kvinnor har inofficiellt utestängs från stats-tv, utbytta mot män. I ett videoklipp på twitter säger nyhetsankaret Shabnam Dawran att ”de senaste sex åren har jag arbetat som journalist och nyhetsankare på nyhetsredaktioner. Mitt senaste jobb var på RTA … Idag när jag ville gå till jobbet för att arbeta fick jag tyvärr inte komma in, trots att jag hade mina id-handlingar.”
”Vi slogs i åratal för att komma ut, måste vi nu återigen slåss för samma sak? För att få tillåtelse att arbeta, för att få tillåtelse att själva gå till sjukhuset?” frågar sig en afghansk aktivist.
En generation av afghanska aktivister, journalister, konstnärer, intellektuella, regissörer har kämpat för fred och ett bättre liv. Jag frågar världens makthavare, och FN, om vi verkligen kan tillåta att deras kamp nu pressas tillbaka?
Jahanara Nuri, frilansjournalist, författare, kulturarbetare och människorättsaktivist från Bangladesh. Hon har också varit biståndsarbetare. Hon blev på grund av sina texter förföljd i sitt hemland och blev 2018 fristadsförfattare i Linköping, där hon bland annat deltagit i Reportrar utan gränser Sveriges projekt Kollega till Kollega för exiljournalister.
Översättning från engelska: Erik Halkjaer, chefredaktör för OmVärlden