Torbjörn Elensky: ”Vilks exponerade de svenska intellektuellas feghet och svek”

Med anledning av Lars Vilks tragiska bortgång skrev Torbjörn Elensky en text på sin Facebooksida som vi har fått hans tillstånd att återpublicera i Humanisten.

Det är ännu en händelse som ser ut som en tanke: att konstnären Lars Vilks dör i en trafikolycka bara några dagar efter att den stora ’lawfare’-rättegången avslutats med förlust för extremisterna. Visst fick man säga så nu?

Det är en stor tragedi, personlig, men också för Sverige. Vilks exponerade de svenska intellektuellas feghet och svek. Alla de som uttalade sig principiellt om hans rätt osv, men sen muttrade om ”verkshöjd”, som om de inte hängt med alls de senaste 100+ åren och trodde att konst var detsamma som teknisk skicklighet, när det i så hög grad handlar om koncept, idéer och naturligtvis institutioner. Vilks vred och vände på det där också, drev sin egen estetik långt utöver den vita kuben och konstinstitutionerna, ända in i en estetisk variant av ’lawfare’, i vilken myndighetsbeslut, protokoll, domar osv inkorporerades i arbetet, kring Nimis, men också t ex Arx, skulpturen som han lyckades få ett ISBN-nummer till, eftersom han menade att den var en bok. Var det bra konst? En så otroligt dum fråga.

Var rondellhunden bra konst då? Ja, det var den. Eller inte. Det beror på vilka kriterier du har. Mötet mellan Muhammed och en hund på en svensk rondell var lika chockerande och skandalöst som det gamla mötet mellan ett paraply och en symaskin på ett operationsbord. Han tog det folkligaste, det mest banala, trenden att sätta upp skulpturer av hundar i svenska rondeller, som var en sorts lättsam pirataktivitet en period i början av 2000-talet, och kombinerade det med det mest förbjudna, att avbilda Muhammed, och att dessutom göra det inte bara som karikatyr i största allmänhet, utan genom att sätta hans huvud på en hundkropp. Med hjälp av den skvadern stack han ett benigt finger rakt i mjukdelarna på de svenska intellektuella, inte alla, men alldeles för många.

Plötsligt visste de inte till sig med hur viktigt det var att respektera islam – något de väl aldrig sagt om katolska kyrkan? De underströk att det var att sparka nedåt att driva med just islam, som om saudiska prinsar vore underdogs. Jo, jag förstår att de syftar på invandrare och inte på dem, men är katolska afrikaner och latinamerikaner verkligen så privilegierade att det är mer okej att skoja med påven i så fall?

Sanningen är ju att det är våldet de är rädda för. Deras prat om respekt är bara en tunn slöja som de försöker dra över sin rädsla för de mest extremistiska muslimernas fruktansvärda våldspotential. Den som tvingade Vilks att leva med livvakter i 15 år. Det är den våldsmakten, inte någon respekt för islam och muslimer, som gjorde att så många återkommande menade att han fick skylla sig själv, att de inte ville betala hans skydd längre, och, såklart, att påstå att Rondellhunden är dålig konst. Den enda trösten – tröst för hundhjärtan – är att de inte bara inte respekterar islam, utan dessutom visade vilka de är genom att pissa på yttrandefrihet, samvetsfrihet, konstens frihet och öht respekten för människovärdet, då de prioriterade sin egen rädsla, om än adlad till respekt, framför solidariteten med Lars Vilks.

Jag är också rädd. Absolut. Jag är rädd för att utsättas för våld, och jag är rädd för dessa intellektuella och personer i kulturlivet som i stillhet föraktar och ostracerar dem som inte håller sig på mattan, allt för att rädda sitt eget skinn. Men jag skulle aldrig påstå att den rädslan är respekt. Men jag väljer ändå att avstå från att sätta en bild av den beryktade rondellhunden här. Jag skulle ju dessutom löpa risken att få mitt konto stängt eller åtminstone postningen borttagen, och jag orkar inte skriva om den. Därför väljer jag att illustrera denna runa med uppenbarelsen av Jesus i en hundrumpa, med en djupt uppriktig ursäkt till alla troende, och särskilt de rasifierade med en inkomst under genomsnittet. Inte för att jag är rädd för er, utan för att jag vet att ni inte skulle mörda mig för det. Dvs av äkta respekt.