Grundbulten i den sekulära tanken är att religiös tro är en privat angelägenhet och därför inte bör påverka hur andra människor ska leva. Således innebär sekularism att religiösa uppfattningar ska skiljas från politiken. Om religiösa livsåskådningar ska skiljas från politiken, gäller det även den sekulära humanismen som livsåskådning?
Det korta svaret är nej. Alla religioner är livsåskådningar, men inte alla livsåskådningar är religioner, där ibland den sekulära humanismen. Den sekulära humanismen skiljer sig från religiösa livsåskådningar på sätt som gör den relevant för politiken i en sekulär demokrati.
Skälet till att religiös tro ska hållas borta från politiken är att tron är privat vilket gör den olämplig för politik i ett land där regler ska gälla för alla. Det som gör den religiösa tron privat är att den härstammar från uppfattningar som inte går att bevisa. Exempelvis är en Guds existens och dess vilja bortom bevisning. Att något är heligt (t.ex. livet) eller att en viss handling är en synd (t.ex. homosexualitet) är en uppfattning som endast finner stöd i den privata religiösa tron.
Den sekulära humanismen å andra sidan är inte privat. Både vår syn på verkligheten och våra värderingar är tillgängliga för alla eftersom de bottnar i den värld vi lever i här och nu. Vår vetenskapliga utblick utgår från empiri, och vår etik utgår från vår empati. Oavsett livsåskådning så kan alla testa vetenskapliga teorier, och alla har förmågan att känna empati för sina medmänniskor. Alla lever i den här världen, men alla tror inte på Gud (eller ens samma Gud). Den sekulära humanismen är världslig och därför publik och inte privat.
Sekularismen vill undvika olösliga meningsskiljaktigheter av typen ”min Gud säger inte samma sak som din Gud, men min Gud har rätt”. En sådan diskurs leder till ett argumentativt dödläge då man lutar sig mot övernaturliga auktoriteter som inte kommunicerar med oss. Den sekulära humanismen vidhåller att det politiska samtalet som angår människor på denna planet, idag, ska föras utifrån det vi vet om verkligheten och människors viljor idag. På så vis kan en konstruktiv debatt föras baserat på argumentation och bevisning.
Exempelvis är vissa religiösa förespråkare emot stamcellsforskning, aborträtt, och dödshjälp byggt på övertygelsen att livet är en gåva från Gud. Detta är inte ett giltigt argument i en sekulär demokrati. I en demokrati utgår makten från folket och inte från någon överordnad auktoritet. Giltiga argument bör därför utgå från vad som är bra för oss människor. Humanisterna är för rätten till dödshjälp baserat på människans rätt att förfoga över sitt eget liv samt vår empati för dem som lider olidligt. Det går att föra en politisk debatt kring denna hållning eftersom argumenten är världsliga. Det går inte med en privat övernaturlig övertygelse.
Den sekulära humanismen är inte bara publik, den ämnar även att främja samhällsstrukturer som är till gagn för alla livsåskådningar, vilket gör den relevant i en sekulär demokrati. Exempelvis kämpar Humanisterna för en vital demokrati, allas lika rättigheter, och religionsfrihet. Sekularismen i sig ämnar vara en garant för religionsfriheten då staten bör vara livsåskådningsneutral. Det är först när staten inte favoriserar någon livsåskådning som alla livsåskådningar kan agera fritt på samma premisser.
Den sekulära humanismen försöker inte att få någon politisk särställning eller att begränsa andra människors livsval. Vårt fokus på människans frihet, förnuft, och ansvar, leder till en önskan om att fritt tillåta egna livsval, så länge de inte skadar någon annan. Vi är för en äktenskapslagstiftning som inte diskriminerar efter kön eller identitet. Vi är för aborträtten och kvinnors rätt över sin egen kropp. Vi är för att livsåskådningstillhörighet ska vara frivillig, särskilt när det gäller barn. Vi är endast emot föreställningar som försöker begränsa individens livsval.
Det politiska samtalet kräver argumentation som är publik utifrån människors välfärd på den här jorden. Det finns då inte plats för religiösa argument som är privata. Den sekulära humanismen värnar dessutom om förutsättningarna för en sekulär demokrati och är därför högst relevant i det politiska samtalet i en sådan demokrati.