Vi börjar vår internationella resa i Indien där Tystnadens torn fortfarande står höga. På en plattform i ett högt torn ligger en mamma i solen. Solens strålar bränner kroppen och rovfåglarna äter upp köttet. Zoroastrierna lägger ut sina döda till rovdjur och när benen pickats rena samlas de ihop för att vittra sönder tillsammans med kalksten så att man undviker föroreningar i naturen. De döda anses orena och likdemoner kan förgifta de heliga elementen: jord, vatten och eld. Dessa traditioner formades i karga landskap med ont om fertil jord. I nutid har dock rovfåglarna i hög grad dött ut på grund av böndernas användning av diklofenak i djurhållningen och utsläpp av detta i grundvattnet, så denna sedvänja är på tillbakagång.
Människor som tycker det är viktigt att leva miljövänligt vill också begravas miljövänligt. I USA och Storbritannien finns av den anledningen en verksamhet som kallas green funerals där man tänker igenom varje detalj för att minska belastningen på miljön. Det handlar om inslag som att begravas i nedbrytbara kistor eller låta askan grävas ner i urnor av ull, bambu eller kartong.
Den svenska biologen Susanne Wiigh-Mäsak har föreslagit frystorkning – promession – som alternativ. Idén rönte stor internationell uppmärksamhet för några år sedan och många fann alternativet att bli näringsrik mull som attraktivt. Tyvärr blev det inget av den idén, myndigheternas kvarnar löper långsamt. Den som vill arbeta för att förändra systemet kan anmäla sig som Promessa-vän på hemsidan www.promessa.se. Företaget arbetar med att få till stånd förbättringar inom både jordbegravning och kremation.
Ett italienskt företag – Capsula Mundi – erbjuder möjligheten att bli ett träd efter döden. Man har tagit fram en äggformad kapsel som fylls med aska efter kremeringen. Ett träd tillåts sedan slå rot i kapseln. En större kapsel finns också på idéstadiet, där den döde istället begravs i fosterställning inuti kapseln. Kunder ges själv möjligheten att välja träd medan de fortfarande lever.
I Australien tillåts en metod som kallas resomation, eller vattenkremering. Här läggs kroppen i en stor centrifug och utsätts sedan för en 170 grader varm högtryckstvätt med vatten och alkaliska joner. Efter tre timmar av detta återstår bara ett poröst skelett. Askan från processen får de anhöriga. Enligt hemsidan forskning.se är metoden inte den mest hållbara eftersom det inte är helt klart hur vattnet bör tas om hand.
Allra enklast och miljövänligast är luftbegravningar, där man som Zoroastrierna helt enkelt lägger ut kroppen till naturen att ta hand om. I Sverige skulle man kunna tänka sig till exempel en skog eller på en äng. Väder, djur, svampar och mikroorganismer tar hand om nedbrytningen av kroppen. Djurkroppar tas omhand på detta sätt av naturen hela tiden, så det är den mest beprövade av alla metoder.
I naturen känner många sig nära sina anhöriga. En tidig majdag i Skåne vandrar en vacker kvinna barfota med sina två små söner genom trädgården. Gräset känns svalt och lent mellan tårna. I den slutna Facebookgruppen Barfotadagarna firar de närmaste vännerna hennes man som dog i cancer för några år sedan. De drar alla av sig strumporna. I universitetskorridorer, på grusvägar, på en brygga, med sand, blommor och stenar under och mellan tårna. Vi firar ett liv väl levt, ofta barfota, men allt för kort.
I Kenya lyser gräset just nu med sin frånvaro då det är regnperiod. Den röda jorden på savannen förvandlas till ett stort lerfält. Bredvid det enkla huset byggt av betongblock hoppar barnen hage. Deras finputsade skol-sandaler är fläckiga av lera och steppar glatt mot den stora stenplattan vid husknuten, det enda stället där leran inte ligger tjock. Där under vilar farfar. De anhöriga begravs på gården i byn. Har de flyttat till stan tas de hem av släktingar och begravs i trädgården nära husen. Har man råd läggs en stenplatta ovanpå. Den är bra att hoppa hage på.
Också i Mexiko har man en naturlig relation till sina anhörigas gravplats. Det sitter en liten 8-årig pojke och knaprar på en sockerdödskalle på sin mormors grav. Pappa och mamma sitter och skålar strax intill. Mellan gravarna strider två blåsorkestrar om vilka som spelar bäst. I Mexiko firas Día de los muertos, De dödas dag, mitt ibland de döda. Gravarna smyckas rikligt och många familjer sitter direkt på kyrkogården och äter och dricker till minne av de döda. Den avlidna får också ett glas.
I en fattig familj hos Torajafolket i Indonesien får den döde både dryck och cigg.. Familjen saknar resurser för att begrava pappa på det festliga och ståtliga sätt han förtjänar. I stället injiceras han med formalin och kläs och tvättas ordentligt varje dag. Barnen försöker få honom att äta eftersom han anses sjuk. När familjen har råd begravs han i en grotta nära hemmet. Vart tredje år firas Manene, då plockas de anhöriga fram ur grottorna, får nya kläder och firas tillsammans. Man minns de döda och får träffa dem igen. Små barn hanteras annorlunda. De begravs inuti levande trädstammar och blir en del av skogen.
I All Cannings i Storbritannien ligger gravkammaren Long Barrow, en plats för urnor efter avlidna som är modellerad på en neolitisk gravkammare, men som ändå är uppdaterad till dagens behov. Kammaren öppnade 2014 och rymmer olika kammare med nischer för 340 urnor. Platsen är mycket populär och är därför för närvarande fullbokad, men i och med populariteten har ytterligare 11 gravkammare planerats, där fyra byggts och två fått avslag av olika byggnadsnämnder. Det är högst tveksamt om sådan hednisk design hade tillåtits i Sverige givet dagens lagstiftning.
Även i Ghana är det populärt att sätta en annorlunda och ytterst personlig prägel på sin sista vila. Här har familjens tonåring precis avlidit i en motorcykelolycka. Familjen är nu hos kistmakaren för att få en passande kista. Pappa tycker att en Kawasakiformad kista skulle passa bäst. Motorcyklar var ju ändå sonens stora intresse. Ghana är ett av de länder där en kista inte nödvändigtvis behöver vara fyrkantig utan kan formas i form och färg efter den dödes intresse och hobbies. Allehanda kitchiga kistdesigner kan erbjudas.
Men kistor grävs ner och glöms bort. En mänsklig drift tycks vara att vilja minnas sina döda. I USA finns i vissa delstater möjligheten att skaffa sig något som kallas cremation jewelery eller funeral jewelry. Det handlar till exempel om smyckesbehållare där man kan förvara en del av askan från en älskad anhörig, som sedan går att ha på sig som ett vanligt smycke. Drottning Victoria bar berömt en lock från sin älskade Prince Andrews hår i en brosch efter hans död och den här idén är något liknande. Den som har riktigt mycket pengar kan till och med låta tillverka en diamant av askan från en anhörig.
Till sist går vi på designerutställningen ReDesign Death. I en av montrarna ligger Mark Sturkenbooms bidrag till utställningen. Det är en genomskinlig dildo i vitt och guld som kan fyllas med aska från din döde make. 21 gram aska får plats. Den mängden är symbolisk då den amerikanske läkaren Duncan MacDougall år 1901 ”konstaterade” att en själ väger 21 gram, en exakt siffra han enligt uppgift fick fram genom att väga tuberkulossjuka patienter före och efter döden. En idé som kanske lockar någon som viloplats in i evigheten?
Döden tillhör oss alla
Den digitala världen har på flera sätt gett många av oss en närmare kontakt med döden. Man behöver inte dö ensam. Man behöver inte dö enbart med familjen vid sin sida. Flera är de som väljer att dela sitt döende i bloggar och trådar på sociala medier. Vi kan skratta och gråta och fira och planera begravningar med våra kära. Döden och döendet kan uppmärksammas på olika sätt. Religionen och traditionen har inte monopol på hur döden bör hanteras, varken hur vi väljer att dö, hur vi begraver våra döda eller hur vi väljer att minnas och fira de som lämnar oss. Det är okay att begravas till punkmusik. Det är okay att alla på begravningen får välja en favoritbok från din bokhylla, det är okay att ha en fest i stället för begravning. Det är vår död. Ingen annans.
Janna Aanstoot & Patrik Lindenfors