”Jag får dö som en levande, livsälskande människa”

Elisabet Abelin-Norell (foto: Björn Abelin)

Share
Dela artikeln

Elisabet Abelin-Norell avled hos Dignitas den 9 september 2020. Hon var under många år en förkämpe för och medlem i RTVD (Rätten Till en Värdig Död). I denna text beskriver hon sina tankar inför det självvalda livsslutet.


Som specialistläkare och med ett långt yrkesliv bakom mig, har jag läst artiklar i kristen press om dödshjälp som gör mig förskräckt. Där talas om att lindra psykiskt lidande.

Den psykiska smärtan är en realitet för många av oss äldre och då talar jag inte om den psykiska smärta som olika psykiatriska diagnoser ger upphov till som till exempel depression. Jag talar om den outhärdliga psykiska smärta som orsakas av så allvarliga åldersbetingade funktions- nedsättningar att all den livskvalitet man en gång hade försvinner. Ålderdom är ingen sjukdom. Men ålderdom kan ge outhärdlig funktionsnedsättning – som i mitt fall med mycket allvarligt nedsatt syn och dålig hörsel.

Jag skall avsluta mitt liv – mitt självvalda livsslut – inom kort hos Dignitas i Schweiz. Det kommer att innebära min egen genomtänkta handling. Jag har ansökt om och fått acceptans att avsluta mitt liv.

Jag älskar livet, men nu är jag en gammal människa, 84 år, och har utvecklat förmågan att tänka. Min förmåga att tänka har gjort att jag inte känner någon dödsångest. Jag är inte deprimerad. Jag är funktionshindrad till syn och hörsel vilket gör mig livshindrad. Jag vill kunna bestämma om mitt utträde ur detta livet som en fri människa. För övrigt är döden för mig inte en lieman utan en mjuk varm kvinna, systern till den som tog emot mig i livet som nyfödd.

Jag har ansökt om och fått bekräftelse på att jag får dö som en levande, livsälskande människa hos Dignitas i Schweiz om ett par månader. Det är ett genomtänkt och självvalt livsslut.

Mitt beslut har absolut ingenting med “mord” att göra! Självmord är ju en form av “mord”. Vanligtvis föranleds ett självmord av en djup depression eller annan allvarlig psykisk störning. Det innebär att man föregriper ett döende som inte skulle vara aktuellt annars. Man förmår inte invänta möjligheten att livet kan vända i en bättre riktning och förkortar därför drastiskt sin levnad.

Ett självmord är därför en katastrof för efterlevande som plågas av saknad och skuldkänslor. Vid ett läkarassisterat döende – det självvalda (frivilliga) livsslutet –  är det implicit att döden i sjukdom är nära förestående och att man vill föregripa den plåga och utsatthet som man fruktar ligger i själva döendeprocessen.  En läkarassisterat döende, den frivilliga dödshjälpen, innebär för mig ett värdigt avsked av anhöriga och vänner. Att få somna in i en krets av omtanke och kärlek.

Detta “självvalda livsslut” har absolut ingenting med “självmord” att göra och ingenting alls med “suicide zero” att skaffa. Professor Johan Cullberg har övertygande skrivit om detta nyligen i Dagens Medicin under rubriken ”Det är skillnad på självmord och läkarassisterat döende”.

Jag är en livsälskande men på grund av ålderdomens härjningar livshindrad människa med en outhärdlig psykisk smärta som inte har med depression att göra. Angående den psykiska smärtan: detta mycket missförstådda outhärdliga lidande som belackarna (oftast av religiösa skäl) av dödshjälp underkänner. Livet är en gåva! Du har en plikt att leva.

Läsarna måste av etiska skäl förstå att min djupt genomtänkta vilja till det självvalda livsslutet är en viktig dimension av livet i dess slutskede: när den palliativa verktygslådan är tom och bara helt meningslösa fraser återstår, då måste självbestämmandet råda och integriteten hos den färdiglevda människan få sista ordet, inte läkaren.

Elisabet Abelin-Norell, Leg läkare


Om Elisabet Abelin-Norell

Min vän och kollega Elisabet avled hos Dignitas den 9 september 2020. Hon var en förkämpe för och medlem i RTVD (Rätten Till en Värdig Död) under många år. Hon ansökte om dödshjälp hos Dignitas och hennes ”fall” granskades av specialister vid denna organisation. Elisabet led varken av någon elakartad cancersjukdom eller av någon neurologisk sjukdom som gav henne funktionsnedsättning. Men, som hon skriver, led hon av en ökande synnedsättning och allt svårare problem med hörseln. Genom datorteknologi kunde hon kommunicera med omvärlden och jag hade förmånen att att få stödja henne i skrivandet av av ett stort antal artiklar om frivillig dödshjälp. Elisabet var aldrig deprimerad och hade nära till skrattet över all löjlig argumentation och alla belackare som inte förstod och respekterade att hon hade ”levt färdigt”: Elisabet krävde rätten ”att dö levande”.

Elisabet hade aldrig accepterats för frivillig dödshjälp om regelverket från ”Oregon-modellen” hade tillämpats. Då hade hon behövt uppfylla villkoret om ca ett högst ett halvt års återstående livslängd (vanligen p g a en elaktartad tumörsjukdom). Hon var en förkämpe för ett vidare synsätt grundat på det outhärdliga lidandet, inklusive det hon beskrivit i fler artiklar som ”psykiskt lidande”. Ett centralt citat från texten ovan sammanfattar hennes synsätt:

Jag är en livsälskande men på grund av ålderdomens härjningar livshindrad människa med en outhärdlig psykisk smärta som inte har med depression att göra. Angående den psykiska smärtan: detta mycket missförstådda outhärdliga lidande som belackarna (oftast av religiösa skäl) av dödshjälp underkänner. Livet är en gåva! Du har en plikt att leva.”

Staffan Bergström, ordförande RTVD

Foto: Björn Abelin


Dela artikeln