En återkommande fråga är hur pass politisk humaniströrelsen ska vara. Detta kan tyckas som en svårighet men jag vill mena att det är ganska enkelt.
Skilj bara mellan att vara politisk och partipolitisk.
En titt på Humanisternas idéprogram visar att många av våra ställningstaganden är politiska till sin natur, helt enkelt eftersom de syftar till att förändra samhället. Exempelvis är vi för ett sekulärt samhälle och mot religiösa friskolor. Det är politiska frågor.
Men inget av Humanisternas ställningstaganden tar avstamp i någon särskild partipolitisk eller politisk-ideologisk övertygelse. Tvärtom grundar sig alla ställningstaganden först och främst i humanism som livsåskådning, och har odlats fram genom den föreningsdemokratiska processen.
Med andra ord: Börja inte med att lyssna på vad partierna säger. Börja med humanistiska värderingar och undersök sedan i vilken grad olika politiska riktningar håller med.
Vi har ett par gånger bjudit in partiföreträdare till sådana utfrågningar, senast 2014 i Almedalen. (Frågorna då gällde om livsåskådningsförbund ska likabehandlas, om det ska utgå statsbidrag till gudstjänster, om det ska finnas religiösa friskolor, om omskärelse av barn ska vara tillåten, med mera.)
En sådan analys visar, helt naturligt, att vissa av partierna ligger närmare oss och andra längre bort. Några kan ligga så långt bort att de är uteslutna för en humanist.
För övrigt har alla medlemsenkäter hittills indikerat att medlemmarnas partisympatier är väl spridda både åt höger och vänster. KD och SD har få anhängare men i övrigt tycker medlemmarna allt möjligt. Gott så.
Tack vare att Humanisterna är partipolitiskt obunda kan vi med trovärdighet driva politiska frågor. Idédebatten bör informera den politiska debatten, inte tvärtom.
Magnus Timmerby, Humanisterna Syd