Det är inte bara vi svenska humanister som ställer oss frågan om hur demokratin ska kunna vitaliseras. Sökandet på ett tänkbart svar har tagit sig uttryck i en internationell våg av något som kallas deliberativ demokrati.
Demokrati med större inslag av deliberation är inte något nytt. I själva verket har olika parlament i historien beskrivits som deliberativa. Generellt kan sägas att när de har bestått av mer obundna representanter så har deliberationen varit mer framträdande och i tider när partiväsendet har varit starkt så har deliberationen försvagats.
För att förklara hur deliberativ demokrati fungerar kan man jämföra med deliberation i en domstolsjury. En sådan väljs ut genom lottning. Den ska avgöra om den åtalade, utom rimliga tvivel, är skyldig till ett brott. Man håller förhör med de inblandade och ser på bevisningen. Åklagare och försvarare pläderar för sin sak. Juryn överlägger, röstar om de är oense, och meddelar sitt beslut. Man har byggt in både tvivel och opposition i processen för att kunna hitta de oriktigheter som kan förekomma när personer argumenterar i egen sak.
Antal representativa deliberativa processer per år 1986-2019 i 18 OECD-länder som var medlemmar i EU 2019. Källa: OECD Database of Representative Deliberative Processes and Institutions (2020).
I ett parlament med starkt partiväsende så premieras de som är duktiga på spel och förhandling. Partier sluter avtal och pakter och stödjer varandra i olika sakfrågor. Det gör att de i sina hjärtefrågor får mer inflytande än deras väljarstöd antyder. Förhoppningen är ändå att utfallet av deras beslut någotsånär följa väljarnas preferenser. Men väljarna upplever sällan att det är så. En riksdagsdebatt kan knappat heller beskrivas som en sanningssökande process, utan mer en redogörelse för de egna ståndpunkterna. Vinnare är den som kan gå igenom en hel debatt utan att ändra uppfattning.
Men i sanningssökande processer kan miniatyrbefolkningar komma fram till vad alla i hela befolkningen skulle kommit fram till, givna samma möjlighet att fråga ut experter, vrida och vända på kända argument, och möjlighet att debattera öppet. Dessa församlingar kallas för medborgarförsamlingar (engelska: Citizen Assemblies). De inkluderar medborgare på ett så rättvist sätt som möjligt. De blir representativa genom att dess medlemmar utses med slumpen. Man använder samma rationella metod som när man gör ett sannolikhetsurval i en vetenskaplig undersökning. Urvalsmetoden kallas för sortition. Det innebär att fördelningen mellan alla åsiktspreferenser, sociala bakgrunder och erfarenheter blir ungefär densamma. Även om du inte blir utvald till att vara med i en medborgarförsamling som ska sätta sig in i en fråga så vet du att andelen som tycker som du är lika stor i det representativa urvalet som i befolkningen i sin helhet.
Det man kommer fram till kan överlämnas till ett valt parlament att besluta om eller beslutas av en andra kammare med andra slumpvis utvalda medborgare. Medborgarförsamlingar kan också användas i det vanliga remissväsendet. Regeringen får då ett välgrundat svar från representanter för befolkningen när de förbereder lagstiftning och inte bara från samhällets organiserade intressen.
Invändningarna brukar vara att man inte kan utkräva ansvar från slumpvis utvalda medborgare och att de inte kommer att kunna hålla någon sammanhållen ideologisk linje.
Det är rätt att inte valmekanismen kan vara den, i efterhand, ansvarsutkrävande i medborgarförsamlingar. I stället så är transparensen den mekanismen. Det är allmänhetens insyn som ser till att de inblandade tar ansvar när de rådgör eller fattar beslut. Samtidigt ska vi inte överdriva väljarnas möjlighet till ansvarsutkrävande i ens den renodlade valdemokrati vi har idag. Allmänna val är ett väl trubbigt instrument för ett effektivt ansvarsutkrävande i ett komplext samhälle.
Det är nog också rätt att slumpvis utvalda medborgare inte alltid kommer att hålla en rak ideologisk linje. I alla fall inte någon som helt liknar någon av de ideologier vars företrädare idag strider om makten i svensk politik. Men det här tror jag att man ska se från ett lite annat håll. Dels faller ju argumentet på att ett framförhandlat 73-punktsprogram som en regering ska driva inte heller håller någon vidare rak ideologisk linje. Dels finns möjligheten att om de politiska besluten skulle grundas på samhällsmedborgarnas deliberation, så skulle det kunna ge uttryck för en annan ideologi. En som grundar sig på den nutida, frihetssträvande och kunniga människan, dess villkor och möjligheter i stället för ett sammelsurium av flera hundra år gamla, ovetenskapliga, trossystem.
En ideologi som faktiskt skulle kunna kallas humanism.
Micke Ströberg