Föreställ dig att din mamma är terminalt sjuk. Hon lider. Vid sina sinnens fulla bruk vädjar hon om att få somna in. I Sverige kan vi inte vara henne behjälpliga. Oavsett hur mycket lidande som föregår den, måste den sista sucken komma av sig själv.
I andra fall av mänsklig smärta är det en självklar del av vår medmänsklighet att vilja lindra plågan. Vårt medlidande brukar vara vår moraliska kompass i dessa frågor. Likaså vår villighet att respektera individens vilja. Dödshjälp är dock undantaget från vår barmhärtighet.
Självbestämmande är annars en grundvärdering som genomsyrar vårt samhälle och vår politik. Vi utgår från att människor vet sitt eget bästa. Men när det kommer till det allra viktigaste, själva livet, då har vårt självbestämmande nått sin gräns.
Hur kan någon som vill avsluta sitt liv vilja sitt eget bästa? Som frisk kan det vara svårt att föreställa sig en sådan vilja, men att inte ta denna vilja på allvar är avsaknad av barmhärtighet.
Att vi vill vara återhållsamma med att hjälpa en människa att avsluta sitt eget liv är förståeligt och rimligt. Det är trots allt ett oåterkalleligt beslut. Just därför ska vi inte vara lättvindigt hjälpsamma, men ändå kunna hjälpa när det verkligen gäller.
Det första argumentet för att göra undantag från barmhärtigheten är principiellt. Att mänskligt liv är en gåva från Gud och är därför heligt. Detta är emellertid ett religiöst argument. Den som är religiös behöver aldrig be om hjälp för att avsluta sitt liv.
En sådan tro kan inte ligga till grund för att hindra andra som saknar den.
Det andra argumentet är praktiskt. Att det i praktiken inte går att tillåta någon form av dödshjälp då det kommer att leda till missbruk. Den vanligaste invändningen är ett sluttande plan-argument. Det vill säga, om vi tillåter dödshjälp så kommer det över tid att ske en förskjutning av kvalifikationskriterierna som breddar för att dödshjälp blir alltför lättillgängligt.
Detta argument går att pröva empiriskt eftersom flera länder sedan länge har laglig dödshjälp. Den mest restriktiva modellen för dödshjälp är Oregonmodellen, som tillämpas i tio amerikanska delstater.
Oregonmodellen innebär att dödshjälp kan beviljas en patient som är myndig, beslutskompetent, och har en obotlig sjukdom som leder till att patienten avlider inom sex månader. Denna bedömning ska göras av två oberoende läkare. Vad visar då den amerikanska erfarenheten?
Enligt Svenska statens medicinsk-etiska råd finns det inga uppgifter som tyder på att det har skett någon förskjutning av tillämpningen av kriterierna från hälsomyndighetens i Oregon sedan dödshjälp blev laglig för tjugo år sedan. Rädslan för det sluttande planet är förståelig, men ogrundad.
Vad tycker då det svenska folket? En ny Novusundersökning om svenskars inställning visar att 80 procent är för någon form av dödshjälp. Detta är ingen nyhet. Så har inställningen sett ut i över ett decennium.
Det är därför besynnerligt att nästan inget riksdagsparti vill tillsätta en utredning om möjligheten att legalisera dödshjälp.
Självklart ska den palliativa vården vara utmärkt. Dödshjälp ska aldrig vara en ersättning för denna. Ändå är det i dag lagligt att välja att avstå från livsuppehållande behandling, samt att ge patienter palliativ sedering i livets slutskede.
Således borde det vara ett kort steg till att självbestämmande över sitt eget slut även inbegriper hjälp därtill.
För vissa sjukdomsfall kan även den bästa palliativa vården vara otillräcklig för att hindra att livet känns olidligt. Det är en dygd att värna om dem som är mest hjälplösa i samhället, och det finns ett överväldigande stöd för någon form av dödshjälp. Regeringen borde därför tillsätta en utredning om vilken form som skulle passa Sverige.
Kära politiker. Dödshjälpsfrågan är en av få frågor som de flesta svenskar har stått bakom en längre tid utan att ni velat ta i den. De ni först hjälper kommer inte att kunna rösta för er, men vi som är kvar stöder deras rätt, och vi är en majoritet. Sverige är en representativ demokrati. Representera oss.
David Rönnegard, ordförande förbundet Humanisterna