”Att som du gå ut offentligt med kritik mot dina medsyskon och dessutom dra dom inför domstol är verkligen inget som Biblen uppmuntrar till, tvärtom Paulus varnar oss för att dra varandra inför rätta och förtal står på listan över de sju dödssynderna.”
(Citaten från två mejl jag fick när jag anmälde Livets Ords skola till Skolverket).
Det är svårt att svara exakt på när jag började tvivla på Livets Ord. Det skedde av många anledningar, på många sätt och genom en process som varade under lång tid. Kanske såddes ett frö den dagen en gammal kompis ringde upp och berättade vad Ulf Ekman hade gjort mot en familj, fast jag då inte ville lyssna eller tro på vad han sa. Kanske var det när jag läste böcker från andra kristna traditioner som hade en mer sund tro också under tiden jag var fanatisk medlem? Eller började med att jag kunde se att trosbudskapet som Ekman & Co förmedlade var en extrem förenkling och bara en av tusentals olika tolkningar man kan läsa ut ur bibeln? Var det för att jag till slut, efter att ha varit med tillräckligt länge, tordes säga både till mig själv och till min omgivning att inga av alla de hundratals profetior som Ulf Ekman hade strött omkring sig genom åren verkligen hade blivit uppfyllda, i alla fall inte fler än vad slumpen kunde orsaka? Kanske hade jag tröttnat på att den stora väckelsen aldrig kom eller på att pastorerna hade höga löner medan jag var fattig samtidigt som jag gav mina pengar till de redan rika pastorerna? Var det för att jag, trots att man predikade hur rika alla skulle bli, bara såg fattigdom och besvikna människor som trott på löften från Gud om skörd på de pengar de gett till Livets Ord? Var det för att jag trots allt tal om helanden och mirakler själv aldrig sett eller upplevt något sådant? Tvärtom hade jag hört människor säga att de blivit helade sedan dog i sina cancrar några månader senare. Kanske var det den omänskliga läran, alla krav på perfektion och Ulf Ekmans uppblåsta och självgoda personlighet? Eller den intellektuella leda som jag upplevde av att alla tänkte lika och till och med klädde sig likadant som honom. Skaffade han sig skägg så vips så gjorde en stor del av männen i församlingen det, skaffade han hund så skaffade alla andra hund. Hade någon av de inflytelserika pastorerna en dyr reservoarpenna så skaffade alla strebers sig den och så vidare. Berodde det på det faktum att minsta vink från Ulf Ekman lyddes utan en sekunds eftertanke? Var det den nästan komiska dyrkan som han åtnjöt och verkade trivas mycket bra med? Eller att mina nu påbörjade universitetsstudier gjorde att jag förstod att mycket av det man från predikstolen sade om vårt ursprung eller om vetenskap och biologi var skrattretande dumt? Kanske att jag inså att ingen av mina bekanta inom rörelsen hade några riktiga vänner utanför den? Att vi var en isolerad klick med människor vars beteende jag ibland skämdes över?
Det var allt detta och ännu mer som gjorde att jag till slut lämnade den organisation som jag tillbringat 17 år av mitt liv i. Frigörelsen var en process som varade många år där jag återfick mer och mer av min personliga frihet och återvann mig själv. 1994 var det år då saker och ting på allvar började förändras. Jag fattar äntligen ett förnuftigt beslut efter åratal av beslut färgade av trosrörelsens mera fanatiska idéer. Jag be-stämmer mig för att börja läsa på universitet. Efter att funderat på att bli journalist eller lärare i samhällskunskap kom jag lite av en slump in på gymnasielärarprogrammet med inriktning mot kemi och biologi. Jag kände mig väldigt glad och det rörde vid någonting fundamentalt inne i mig. Det intresse jag i hela mitt liv innan jag blev sektmedlem hade haft för naturvetenskap och speciellt biologi fick nu en chans att vakna till liv. Jag började studera något jag själv tyckte var roligt, jag fick börja använda min hjärna, göra det kritiskt började på allvar komma i kontakt med människor utanför rörelsen.
Men det skulle dröja ända till våren 2000 innan jag vågade ta det slutliga steget ut i frihet. Varför så lång tid? Det finns många skäl till det. Jag visste att det skulle orsaka problem i mitt äktenskap och att jag skulle bli ifrågasatt av människor som jag hade umgåtts med i många år. Det var naturligtvis också svårt att erkänna för mig själv att jag hade varit med i en sekt. Jag tror att det är ett vanligt skäl till att man försöker vara kvar så länge som möjligt. Även en kritisk medlem försöker hela tiden snickra ihop anledningar för att kunna stanna inne i sektens verklighet och slippa erkänna hur det verkligen ligger till.
I början hade jag inte heller en aning om hur starka de tillbakahållande psykologiska krafterna kunde vara. Som så många sektmedlemmar före mig så trodde jag att om jag bara berättade för ledningen, mina vänner och min familj vad jag hade insett, skulle de alla förstå hur det var ställt och allt skulle bli förändras och bli bra. I Tysk-land fanns under andra världskriget ordspråket ”wenn das der Führer wüsste”, som betydde ungefär att om bara Hitler visste om något skulle han inte tillåta det. Problemet är bara att i en organisation av Livets Ords karaktär, precis som i Hitlertyskland, är det inte bara så att ledaren vet – utan det är också han som har bestämt att det ska vara just så. Jag var inte alls beredd på det som skulle komma utan blev helt chockerad. För det som slutligen övertygade mig om att Livets Ord var en sekt var det som skedde runt mig när jag började vara kritisk mot organisationen och ta stegen bort från den.
Per Kornhall 2010 Livets Ord: kontroll och manipulation i Jesu namn. Leopard.
Publicerad med författarens tillstånd.