Under många år hade jag en personlig relation med gud. Jag tog emot Jesus i mitt hjärta som min frälsare och räddare. Kristendomen definierade mig och mitt liv. Jag trodde inte, jag visste av hela mitt hjärta att gud fanns och att bibeln förkunnade sanningen om universum.
Hur såg min personliga relation med gud ut?
Jag föddes som syndare och jag bar mänsklighetens skuld – för att mina avlägsna förfäder åt ett äpple. Jag var trasig och gud var den enda som kunde laga mig. Han offrade sin son för mig, trots att jag är emot dödsstraff och människooffer. Jag skulle ständig dyrka, tacka och älska honom; som om jag kunde välja vem jag älskade.
Jag var bra som jag var – men samtidigt skulle jag ändra på sättet jag tänkte, kände och agerade. Mina naturliga insikter var syndiga och kom från djävulen. Jag skulle depravera min sexualitet. Han övervakade mig ständigt, till och med mina tankar och känslor. Jag kunde begå tankebrott och känslobrott.
Han infantiliserade mig genom att kalla mig hans barn och hans lamm; jag var inte kompetent nog att veta mitt eget bästa, eller förstå hans outgrundliga vägar. Jag skulle inte lita till min egen förståelse, utan till hans. Jag skulle uppoffra min självständiga personlighet, intellekt och autonomi och böja mig efter fixerade roller.
Han invaderade alla aspekter av mitt liv och min integritet. Jag var självisk om jag ville bestämma över mitt eget liv och ta mina egna beslut. Min kropp var hans och jag skulle hålla mig ”ren” för honom. Som kvinna skulle jag underordna mig min make och föda många barn.
Jag skulle hänge hela mitt liv åt honom och älska honom mer än min familj och mina vänner; jag skulle till och med vara villig att offra mitt eget barn för hans skull. Jag skulle frukta den syndiga världen utanför relationen. Jag hade inte religionsfrihet och fick absolut inte dyrka andra gudar. Vetenskaplig forskning som stred emot hans läror var falsk. Tvivel eller kritiska tankar kom från djävulen, som försökte vilseleda mig.
Om jag inte kunde känna guds kärlek, låg felet alltid hos mig. Jag försökte inte tillräckligt mycket, eller ”öppnade mitt hjärta” på fel sätt, eller förväntade mig för mycket, eller släppte in djävulen i mitt liv. Om jag kände misstycke inför våldet eller inhumaniteten i bibeln, låg felet alltid hos mig. Jag misstolkade, förstod inte kontexten, lät min hjärna stå i vägen, eller släppte in djävulen i mitt liv.
Ateister var olyckliga, bittra, svaga, oärliga, omoraliska och depraverade av djävulen. Dem skulle jag absolut inte lyssna på. Jag uppmuntrades att vara intolerant mot andra religioner och livsåskådningar genom att påstå att kristendomen var den enda sanna och rätta. Förföljelsekomplex var en dygd och jag skulle tolka all kritik som förtryck. Jag hade ansvaret att omvända fler människor och sprida hans budskap – en oerhört tung börda.
Jag skulle symboliskt dricka hans blod och äta hans kött. Han sa att jag aldrig skulle klara mig utan honom. Han hotade med våld om jag sa nej – då skulle jag hamna i helvetet efter döden. Och snart skulle apokalypsen ske. Då skulle alla icke-kristna rensas ut genom ett globalt massmord.
Allt detta gjorde gud för mitt bästa, för att han älskade mig.
Min relation med gud var destruktiv och skadlig. Den gjorde mig beroende, ångestfylld och neurotisk. Livet blev ett minfält, eftersom jag konstant kunde begå tankebrott och känslobrott. Jag kände mig tvungen att pressa fram kärlek inför en person jag inte kunde träffa. För om jag inte älskade honom, skulle jag bli straffad. Det fanns alltså inget riktigt samtycke.
Men det var oerhört svårt att lämna honom. Jag hade vuxit upp som kristen, det var allt jag kände till. Men allteftersom jag blev äldre, utvecklades mitt intellekt, mitt kritiska tänkande och min epistemologi. Jag kunde inte fortsätta tro när jag upptäckte alla brister och motsägelser.
Jag är glad och tacksam över att jag vågade göra slut, lämna honom och bli fri. Alla hot om att jag inte skulle klara mig utan honom – att jag skulle vara olycklig och trasig utan honom – visade sig vara falska. Alla elaka fördomar om ateister visade sig vara en skrämseltaktik.
Idag är jag fri att välja min egen väg och mina egna värderingar. Jag kan utforska världen utan begränsningar och rädslor. Jag har äganderätt över mina känslor, mina tankar, min kropp, mina trosuppfattningar och mitt liv – ingen annan. Det är mina mänskliga rättigheter.
Amanda Lundin
Före detta kristen med evangelisk, frikyrklig och karismatisk trosinriktning
Bloggar på amandasminnen.com