Den bästa döden – ur Torbjörn Tännsjös bok Filosofisk tröst

Några av oss, ungefär var fjärde, kommer att dö knall och fall, till exempel genom en olyckshändelse eller en oväntad hjärtinfarkt. Detta är normalt en dålig död. För den som drabbas hade det varit möjligt att leva vidare och njuta av livet ännu någon tid, utan att man för den sakens skull hade kommit i vägen för andra. Det är också en dålig död i det att den för dina närmaste upplevs som grym och oförklarlig. Den gör särskilt ont för dem som älskar dig. Tror du på en gud som hotar med eviga straff och lockar med evig salighet är det särskilt illa. Dina anhöriga kan tänka att du kan ha gått miste om din sista chans till en omvändelse under galgen! Men också för en sekulariserad individ är detta illa. Det är en död som skadar andra onödigtvis.

Andra kommer att dö långt efter att de förlorat kontakten med sig själva och andra. De har länge tvingats leva i demens, hjälplöshet och utan kontroll över det egna livet. Ibland kan ett sådant liv vara lyckosamt för individen som lever det. Vi brukar tala om lycklig demens. Ser man saken från hedonismens utgångpunkt kan ett sådant liv vara väl så bra som ett mera normalt och friskt liv. Sådana fall av lycklig demens är emellertid sällsynta. Ofta är livet som dement ångestfyllt och plågsamt. Det är också plågsamt för alla de som står dig nära. De måste leva i ovisshet om huruvida du alls finns kvar bland dem. Kan de längre älska den de lovat att älska för alltid, om de inte vet om hon längre finns kvar? Då döden till sist drabbar dig som lider av demens är den oftast av godo. Det hade varit sämre att leva vidare ännu en tid i det tillstånd du har hamnat. Men vi måste ändå säga att detta är en dålig död. Den inträffar för sent!

Några åter kommer att få ett besked av sin läkare om att de har en dödlig sjukdom. Den är antingen sådan att det inte går att göra något åt den. Du måste dö i den. Eller den kan vara sådan att, även om det går att göra något åt den, så framstår det inte som meningsfullt att underkasta sig den terapi du erbjuds. Du inser att du ska dö av någon sjukdom. Varför inte denna? Om din ålder är framskriden, om du fruktar att hamna i demens, kan det vara en bra idé att ta chansen. Denna kategori av människor får den bästa tänkbara död. De har tid att avsluta sina liv. De har tid att ta farväl. Är de troende har de också tillfälle att göra upp med sin gud och att eventuellt utverka ett senkommet medgivande om frälsning.

Och då de känner att de levt länge nog, och varit döende tillräckligt länge, kan de vidare, om de har turen att ha en empatisk läkare, få avsluta sina liv genom att sova in i döden. Jag tror detta kommer att bli allt vanligare i vårt land, även om det fortfarande finns många läkare, särskilt och paradoxalt nog bland dem som specialiserat sig på palliativ medicin, som av principiella skäl säger nej då en döende beslutskapabel patient säger att hon inte vill uppleva mer av sitt döende. Här står kristna föreställningar i vägen för den goda döden. Det finns en i religiös tro rotad föreställning om att det är viktigt att möta själva döden med öppna ögon. Det bör förstås den troende få göra, om det känns bäst så, men vi andra bör få dö den död vi önskar. Den tid är nog inte så avlägsen då vi får göra det. Ja, den dag kommer säkert på då också vårt land tolererar, inte bara terminal sedering (att patienter får möta döden i djup sömn av det slag Sokrates talade om i sitt försvarstal), utan också aktiv och avsiktlig dödshjälp.

Att på detta sätt dö, med kontroll över förloppet, sedan man fått ta farväl av närstående, utan plågor, är att dö en god död. Och det är helt ofarligt, om detta har redan Epikuros förvissat oss. Döden är slutet på vår individuella och personliga existens. Oss väntar inget helvete, inga glödande tänger.

Torbjörn Tännsjö,  Kristian Claëson-professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet

Ur Torbjörn Tännsjö 2015 Filosofisk tröst: En bok om döden. Thales.