Detta är en debattartikel. Det är skribenterna som står för åsikterna i texten, inte Humanisterna.
Kommentar på artikeln ”Humanisterna behöver en mer muskulös religionskritik” av Magnus Timmerby (Humanisten 4/2019).
Magnus Timmerby argumenterar för två saker i sin text. Han vill ha en principiell religionskritik och han vill också öppna upp för en hårdare religionskritik. Vi betraktar detta som två helt olika saker varav det förstnämnda som avgjort intressantast. För en organisation som Humanisterna betraktar vi framförallt kritikens hårdhet eller ton helt som en strategisk fråga. Hur uppnår vi bäst det vi vill?
Vi håller med Magnus Timmerby om att den principiella kritiken är viktig. Däremot tycker vi inte att det som diskuteras i hans text är särskilt principiellt. När han gör ett försök att formulera en fundamental kritik mot religion som livsåskådning säger han: ”Religion är i grunden skadlig eftersom den lär oss, och präglar oss från tidig ålder, att vi ska kväsa vår normala medmänsklighet och vår förmåga till förnuftigt tänkande, och i stället lyda auktoriteter som påstår att de har direktkontakt med universums skapare eller liknande dårskap.”
Det är inte svårt att hitta exempel på det han beskriver. Det är dock tydligt att det inte är svårt att hitta minst lika många motexempel, även bland de etablerade religionerna. Som principiell religionskritik fungerar därför försöket dåligt. Som kritik mot vissa specifika religiösa praktiker kan det vara rimligt, men då bör dessa pekas ut specifikt och det är inte vad Magnus Timmerby är ute efter.
Vi kan kritisera föreställningar, urkunder, organisationer, maktutövning, kvinnoförtryck, utbildning, barnuppfostran och en massa andra saker och det är i många fall viktigt, men det måste återigen specificeras och pekas ut, därför att det finns massor av aktivt religiösa människor och organisationer som inte står bakom, eller kan anklagas för, de utpekade dåligheterna. En principiell kritik måste riktas mot något mer fundamentalt. Detta fundament anser inte vi vara lätt att hitta.
För att närma sig frågan ställer Magnus Timmerby några prövande frågor. Vi uppfattar att dessa ska läsas som kontroversiella eller utmanande försök att ringa in vad religionskritiken kan vara.
- Får man säga att Islam är ondska?
- Får man jämföra Islam med Nazism?
- Får man säga att slöjan är systematiskt förtryck.
För det första: Vi tycker helt enkelt att svaren på frågorna är ja, men samtidigt att samtliga påståenden är felaktiga (givet att ”jämföra” ska läsas som ”likställa”). Det lämpliga i att uttrycka dem är dock en annan sak. Om vi bortser från detta så väljer Magnus Timmerby att misstänkliggöra invändningarna istället för att göra sig beredd på diskussion. Men, den som påstår något får ju räkna med invändningar som en naturlig del av varje konstruktiv diskussion.
Men hur vi nu än svarar på Magnus Timmerbys frågor går det att slå fast en sak: De har ingenting med en principiell religionskritik att göra. Det har inte ens något med en hård religionskritik att göra. De är påståenden som, beroende på hur de specificeras, är korrekta eller felaktiga och vad vi gör med dem om de är korrekta återstår att diskutera. Att bara slänga ur sig ”Islam är ondska” är varken hårt eller principiellt utan bara slappt.
En principiell religionskritik skulle kunna utgå ifrån det som Emile Durkheim pekar på som religionens elementära form. Han menar att det alla religioner har gemensamt är ett kollektiv som genom ritualer skapar och upprätthåller en skillnad mellan det heliga och det profana, dvs ett religiöst tänkande snarare än en viss organisation eller föreställningsvärld. Vad det heliga är kan variera. Någon version av Gud är det typiska exemplet, men det går att heliggöra andra saker, ord, människor och handlingar. Det vi då söker efter är en viss form av gemenskap snarare än en viss typ av föreställningar. Fördelen med detta synsätt är att det ringar in det som är grundproblemet. När vi genom kollektiva ritualer gör något heligt kopplar vi loss delar av vårt intellekt och det blir svårt eller omöjligt att ifrågasätta det heliga. Detta förenar de exempel Magnus Timmerby tar upp, och skiljer dem från andra typer av oacceptabla handlingar. Det innebär emellertid att vi också måste räkna in en mängd sammanhang som vi skulle kalla sekulära. Enkla exempel på religiöst tänkande är: de sekulära judarnas reaktion när omskärelsen kritiseras, fotbollsfansen i Malmö som vandaliserade Zlatanstatyn, de mänskliga rättigheterna (som i princip blivit o-kritiserbara), kommunismen (åtminstone i den sovjetiska och nordkoreanska versionen) och alla former av nationalism. Relevanta, men mindre uppenbara exempel är den fria marknaden, tvåsamhet och akademiska examina.
Detta sätt att se det religiösa tänkandet kan då variera från den rituella uppvaktning som leder till att vi skapar ett ”heligt band” med den vi älskar till de monstruösa uttryck en fundamentalistisk religion kan få. Uttrycken är väldigt olika, men mekanismerna är i hög grad desamma. Ibland skapas organisationer, hierarkiska strukturer och urkunder, men det tar vanligen tid. Vi kan å andra sidan se på fotbollsfansens rituella dyrkan att det ganska snabbt kan utvecklas till såväl hierarkier och organisationer som sånger och våld.
Det religiösa tänkandet har alltså många harmlösa – eller rent av trevliga – uttryck precis som det kan bli direkt fasansfullt. Men både det trevliga och det fasansfulla bygger på att vi har heliggjort ett objekt genom gemensamma ritualer, vilket det alltid finns anledning att förhålla sig principiellt kritisk till. Att bekämpa religion i sig är meningslöst eftersom det religiösa tänkandet finns i oss alla, om än i olika grad, men det religiösa tänkandet har många konsekvenser och uttryck som det finns goda skäl att bekämpa eller hålla ett vakande öga på. Inte minst när det finns hos oss själva.
De exempel på oacceptabel religionsutövning som Magnus Timmerby tar upp i sin text har vi redan principer för att fördöma, men det är inte principiell religionskritik utan en kritik av principiellt oacceptabla handlingar. Det anser vi vara väl så viktigt.
Apropå religionskritik så publicerade vårt norska systerförbund i mitten på november råd för det de kallar humanistisk religionskritik (https://human.no/nyheter/2019/november/humanistisk-religionskritikk/). I sin tredje punkt skriver de bland annat att vi sekulärhumanister måste förstå att vi inte utgör en ”rebellrörelse” utan att vår livsåskådning numer snarare är en del av majoritetens. Denna insikt ger makt – och med denna makt följer ett ansvar. Vi anser som Magnus Timmerby att det finns goda skäl att vi inom förbundet diskuterar hur religionskritik kan bedrivas. Vi anser att vi måste vara tydliga med vad det är vi är kritiska emot, att vi bejakar syftet med vår religionskritiken samt att vi förvaltar den makten det innebär att faktiskt vara en förvisso liten rörelse men som på många sätt representerar majoritetsbefolkningens perspektiv på många frågor på ett för framtiden konstruktivt sätt.
Anna Bergström, ordförande i förbundet Humanisterna
Per Dannefjord, styrelseledamot i förbundet Humanisterna
Replik:
Per Bellener – Religionskritik
