Ledare från Humanisternas förbundsstyrelse
Frågan om religiöst motiverad slöja på barn är inte enkel utan berör många aspekter. Föräldrar har ansvar för sina barn och i detta ansvar ingår ett stort mått av bestämmande över barnen. Barnens bästa måste dock alltid stå i fokus och barn bör i möjligaste mån ha rätten vara delaktig i beslut som rör dem själva. När barnen blir äldre ska allt större hänsyn tas till deras egen vilja.
I största möjliga mån bör staten självklart avhålla sig från att lagstifta om hur föräldrar väljer att klä sina barn. Men det finns vissa uppenbara undantag från regeln, som då klädvalet orsakar skada (förfrysning eller överhettning) eller är olämpligt på annat sätt (”alltför avklätt” eller ”hindrande”). Det senare innebär flera svåra gränsdragningsproblem vad gäller ålder och omfattning.
Men i fallet om religiöst motiverad slöja handlar det inte om slöjan som klädesplagg utan om slöjan som symbol. Rätten att bära symboler särbehandlas från andra frågor om klädsel och handlar om yttrandefrihet. Här sätter lagstiftningen vissa gränser – det finns till exempel flera fall då personer som burit nazistiska symboler har blivit dömda under hatbrottslagstiftningen om hets mot folkgrupp. Det finns dock ingen grund att hävda att slöja utgör ett hatbrott.
De vanligaste skälen för slöjförbud som brukar anföras i debatten är två argument som gäller slöjan som klädesplagg: att slöjan sexualiserar barn och att barn inte ska ha kläder som hindrar deltagande i lek och andra aktiviteter, samt två argument som gäller slöjan som symbol: att barn har rätt till egen religionsfrihet, samt att slöjan symboliserar eller är en del av ett förtryck.
Motargumenten som brukar anföras är att många klädesplagg sexualiserar barn och att då förbjuda just slöja blir inkonsekvent och svårt att finna hållbara argument för. Att barn ska vara klädda på ett sätt som medger deltagande i skolans fysiska aktiviteter är fullt rimligt, men pekar inte ut just slöjan som i sin minst omfattande form inte är mer hindrande än andra huvudbonader.
Vad gäller slöjan som symbol så kränker både slöjtvång och slöjförbud barnets rätt till religions- och övertygelsefrihet, eftersom båda innehåller tvång. Vad slöjan symboliserar finns det ingen enhetlig uppfattning om, men även då den symboliserar eller är del av ett förtryck är det rimligen förtrycket och förtryckarna som ska bekämpas, inte symbolen och de förtryckta.
Det är dock det sista argumentet för ett förbud som Humanisterna finner starkast och resten av resonemanget kommer därför att handla om det – om slöjan som symbol för förtryck. Kvinnor som flytt från islamistiska miljöer eller som upplevt hederskultur med specifikt muslimska förtecken vittnar ofta att slöjan var en del av förtrycket. Detta förtryck borde det vara självklart att motarbeta.
Det är dock tveksamt om just ett förbud har de positiva effekter man vill åstadkomma. De argument som brukar presenteras för att ett förbud motverkar förtryck är främst av tre slag.
- Den som tvingas bära slöja av föräldrar eller andra vuxna slipper bära den i skolan.
Detta är förvisso sant, men argumentet har uppenbara brister. Den som vill bära slöja tvingas ta av sig den. Det är också högst oklart om ett slöjförbud är mer än en meningslös symbolhandling i relation till själva förtrycket. Ett förbud skulle kunna osynliggöra förtrycket som fortsätter utanför skolan och om ett förbud endast gäller i kommunala skolor finns en risk att de flickor som berörs istället kommer att placeras i religiösa friskolor. En sådan utveckling skulle bara göra saken värre.
- Det är viktigt att samhället skickar rätt signaler.
Men vad är det i så fall samhället signalerar genom att förbjuda slöjan? Knappast att förtryck är oacceptabelt eftersom det kan fortgå ändå, och knappast att tvång i fråga om hur flickors val av symboler är oacceptabelt – förbudet är ju i sig själv ett tvång.
- Förbudet hjälper flickor som förtrycks.
Om vi visste att ett förbud mot slöja i skolan faktiskt motverkade förtryckande strukturer eller hedersvåld skulle detta argument vara viktigt. Då skulle det gå att resonera att de problem ett förbud medför ändå är ett pris värt att betala. Erfarenheter efter Frankrikes slöjförbud visar dock på motsatsen. Flickor hoppade av eller slutade skolan tidigare, något som i förlängningen resulterade i högre arbetslöshet hos muslimska kvinnor än innan förbudet.
Ett förbud skapar också en motståndsidentitet vilket får en del ungdomar att välja slöja som en protest mot det förbud som hindrade dem att bära slöja i yngre år. Det kan leda till att den muslimska gruppen sluter sig samman och tar avstånd från det omgivande samhället – exakt motsatsen till det ett förbud är tänkt att åstadkomma.
Humanisternas ställningstagande:
Humanisterna anser att ett generellt slöjförbud för barn eller ett slöjförbud i skolan är fel väg att gå.
Samtidigt är Humanisterna kritiska mot slöjan och ser den som en separatistisk och förtryckande symbol; ett plagg som på många platser runt om i världen inte är valfri utan tvingande och en förutsättning för kvinnor att kunna vistas ute bland män. Den kontexten kan man inte bortse ifrån, även om det finns kvinnor i Sverige och på andra håll som har möjligheten att välja att ta på och av sig slöjan och bär den med stolthet.
Det viktigaste i denna fråga att värna friheten. Precis som yttrandefriheten är instiftad för att försvara sådana åsikter en del finner anstötliga (Lars Vilks rondellhundar, islamisters predikningar, satanistiska hårdrockstexter och politisk satir, för att nämna några) så är det friheten att välja vilka kläder och symboler man vill ha som Humanisterna måste stå upp för – detta även om vissa människor använder den friheten för att välja kvinnofientliga symboler. Det är inte rimligt att förbjuda något bara för att man ogillar det skarpt.
Att barn bär slöja varje dag, innan de nått en ålder vid vilken de kan göra valet själv och förstår dess konsekvenser, är absolut fel. Men det är också fel att tvinga av den ungdom som fritt valt den som symbol för religiös tillhörighet sin slöja. Både slöjpåbud och slöjförbud kränker barnets rätt till religionsfrihet eftersom båda innehåller element av tvång.
När barn tvingas bära slöja måste förskola och skola agera. Det är aldrig acceptabelt att skolan upprätthåller ett tvång som föräldrar utsätter sina barn för. Om tvång misstänks bör skolan utföra särskilda insatser för att skydda dessa barns fri- och rättigheter. Skolan ska också alltid verka för att barn har kläder som fungerar för skolans verksamhet.
Barns religionsfrihet främjas inte av att auktoriteter strider om rätten att bestämma om vad de ska ha på sina huvuden. Skolan ska vara platsen som stärker barn och deras förutsättningar att fatta självständiga beslut om hur de vill leva sina liv. Skolan bör vara religiöst neutral, men det innebär inte att barnen måste vara det.
Det är friheten vi måste försvara – även för de som inte tycker likadant som vi. Precis som vi ska kräva av religiösa att de måste försvara rätten att häda ska de kunna kräva av oss att vi försvarar deras rätt att uttrycka åsikter vi finner anstötliga. Står vi inte upp för andras frihet kan vi inte heller kritisera andra när de inte gör det.
Humanisternas Förbundsstyrelse