I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, Artikel 26, slås det fast att alla människor har rätt till utbildning och att den ska vara obligatorisk. Det står också att utbildningen ska ”stärka respekten för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna” och ”främja förståelse, tolerans och vänskap mellan alla nationer, rasgrupper och religiösa grupper samt främja Förenta nationernas verksamhet för fredens bevarande.” På slutet kommer denna klausul: ”Rätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar”.
Vad innebär det här egentligen? Får föräldrar verkligen välja vilken utbildning man vill åt sina barn? I Sverige anser vi uppenbarligen inte detta. Som också står i FN:s deklaration har föräldrar inte rätt att välja ingen utbildning till sina barn – utbildning ska vara obligatorisk, av en viss kvalitet och med ett visst innehåll – utbildning ses nämligen som en mänsklig rättighet för barnen.
Svenska staten – liksom de flesta andra stater på jorden – har tagit på sig att säkerställa att föräldrar inte får välja en alltför dålig utbildning till sina barn. Det här innebär olika saker i olika länder. I Sverige, Tyskland och stora delar av Europa får man exempelvis inte undervisa sina barn själv, något man får i Finland, USA och stora delar av den anglosaxiska världen. Dessutom har alla skolor i Sverige en gemensam läroplan att hålla sig till.
Men en del föräldrar vill inte låta sina barn utsättas för allmän utbildning. Undersökningar i länder där hemskolning är tillåtet visar att de föräldrar som vill hålla barn borta från vanliga skolor oftast gör det på religiösa grunder. Den överväldigande majoriteten (2007: 83 procent) av de som håller sina barn borta från skolan i USA gör det för att de själva önskar ”lära ut religion eller moral”. För dessa föräldrar räcker inte söndagsskolor eller koranskolor, här ses själva mötet med en den yttre världen som ett hot, med konsekvensen att barnen isoleras hemma.
I Sverige tillåter vi inte den extrema form av isolering som hemskolning kan innebära, men vi tillåter en light-version: konfessionella friskolor. Dock är det bara religion som har det här undantaget i skollagen, inte annan ideologisk övertygelse. Man skulle få väldigt svårt att starta en skola för vita ariska barn, med rasrenhet i utbildningen, eller en Röda Stjärnan-skola modellerad på det gamla östtyska utbildningssystemet.
Det här har den underliga följden att medan det inte är tillåtet att separera vissa barn från andra genom att driva en arisk eller kommunistisk friskola så är det inga problem att separera andra barn från vissa genom att driva en muslimsk eller kristen friskola. Det här verkar inte riktigt genomtänkt, för resultatet är detsamma: barn isoleras från andra på grund av föräldrarnas övertygelse.
Så varför inte bara lämna föräldrar i fred som vill indoktrinera sina barn?
Igen har vi hjälp av FN-deklarationer, de som inskärper alla människors rätt till religionsfrihet. Vilken reell möjlighet har barn som är avskärmade från omvärlden att själva välja livsåskådning? För att på allvar ha en sådan möjlighet måste barn ha chansen att möta många olika livsåskådningar.
Syftet med de allt oftare förekommande vädjanden att stänga de religiösa friskolorna handlar inte om att förbjuda religion. Även utan religiösa friskolor kan all religiös verksamhet fortgå som vanligt. Det enda det handlar om är att stoppa konfessionell inriktning på skolor. Utanför skoltid har föräldrar alla möjligheter i världen att indoktrinera barn hur de vill. Separata söndagsskolor och koranskolor fungerar i det syftet utmärkt. Föräldrars rätt att låta barnen få sådan utbildning är till och med inskriven i Europakonventionen.
Ej heller handlar det om att stänga alla religiösa friskolor för att vissa skolor misskött sig, som ibland påstås. Visst har en del konfessionella skolor misskött sig å det grövsta, men motståndet mot religiösa skolor handlar om att värna principer: skolan är till för barnen i första hand, de har egen rätt att möta olika åsikter, livsåskådningar och härkomst. Barn förväntas lära sig leva tillsammans som vuxna, men hur ska det gå till om de aldrig möts?
Det handlar inte heller om att göra skolan ateistisk. Det handlar i stället om att skolan ska vara så neutral som bara möjligt. I en neutral skola undervisas det likvärdigt om många olika livsåskådningar. I en neutral skola finns det barn och vuxna med flera olika religioner och etniciteter. I en neutral skola lär man sig att möta andra människor genom att dagligen umgås med dem.
En skola kan aldrig bli neutral genom att avskaffa åsikter, etniciteter eller livsåskådningar – eller låtsas som om de inte finns. Den enda reella möjligheten är att släppa in så många olikheter som möjligt, både bland lärare och bland elever.
Många barn som hoppat av från slutna sekter vittnar om det lufthål den allmänna skolan utgjorde – ett lufthål som nu inte längre existerar för alla. Låt därför skolan återigen bli en fristad.
Att låta föräldrar isolera sina barn i etniska och religiösa enklaver är att lämna föräldrarna i fred men att lämna barnen i sticket. Alla människor har rätt att själva välja sin livsåskådning. Enligt Barnkonventionen, som ska implementeras i den svenska lagstiftningen, gäller detta även barn. Konfessionella friskolor begränsar denna möjlighet. Det är barnen skolan är till för.
Ta därför bort undantaget i skollagen och gör skolan till en mötesplats för alla. Klarar vi inte ens detta enkla är allt annat fagert tal om integration bara tomt prat. Gör den svenska skolan till en skola för olika.
Patrik Lindenfors, före detta elev på S:t Eriks katolska skola, ledamot i Humanisternas förbundsstyrelse
