Det brukar vara territorier eller landområden som är ”ockuperade”, då av främmande makt. Men kan ett ord eller ett begrepp bli ockuperat i meningen att det får en viss innebörd – av yttre dominerande påverkan – som blir förhärskande? En förhärskande innebörd uppstår ju om ett ord av inflytelserika krafter med eftertryck, och ofta, ges denna innebörd. Vi brukar ju tala om ordets makt.
Själva ordet andakt är intressant. Det kommer av lågtyska andacht som besläktat med verbet andenken, dvs. att tänka på något. Det likartade svenska ordet andäktig finns också på tyska: ”Andächtig”. Ordet finns också på danska (andagt), och på nederländska (aandacht) .
Går man till Wikipedia finner man två skilda betydelser av begreppet andakt:
- högtidlig känslaav fridfull vördnad med tankarna samlade, t.ex. i de båda uttrycken ”försjunka i andakt” och ”Ät med andakt, barn!”
- stilla bön, mindre gudstjänst, t.ex. i uttrycket ”Andakten varade i tjugo minuter.”
Enligt Svensk Ordboks information om ordets etymologi kan ordet andakt i den första av dessa betydelser intressant nog härledas ända tillbaka till 1621, medan dess andra betydelse kommer nästan ett sekel senare. Idag är dock den senare betydelsen helt dominerande (förhärskande) och enligt Wikipedia förstås vanligen en andakt som ”en enkel form av gudstjänst som kristna uppmanas att, enskilt eller i grupp, fira dagligen. Ska innehålla bibelord, annars räknas det ej som andakt.”
Carl Gustaf Olofsson kommer in på liknande tankar i sin nyutkomna bok ”Existentiell livssyn – kristen tro?” Många humanister har en kristen barndom med uppbrott från tidigare övertygelser, men ser beröringspunkterna, framförallt etiskt, mellan den kristna tron och den sekulära humanismen.
Är meditation andakt? För mig är det självklart. På samma sätt är radions Tankar för dagen ofta inbjudande till mera reflektioner och mera andakt än morgonandakten. Varför kunde inte Morgonandakten införliva Tankar för dagen och kanske bli tankeutbyte från en dags andaktsförrättare till en annan? Nyligen kunde vi läsa om att yogameditation inte bör tillåtas i kristna kyrkor. Är det en andakt som inte passar i den svenska kyrkan? Men vem har egentligen patent på vilken sorts andakt?
Under åren som gått har jag ofta funderat på hur politiskt engagerade nära vänner som är troende kristna lyckas skapa en rågång mellan troende och icke-troende. Det har fört mig att intressera mig för vad religiösa begrepp egentligen står för. Vem är kristen? Och vem är rättroende? Påve Franciscus har ju sagt att ”Det är bättre att vara en uttalad ateist än en hycklande katolik!”
Mitt intresse för den religiösa semantiken förde mig till att utmana biskopen i Visby, Thomas Petersson, i ett estradsamtal med rubriken Tro möter tro – vad betyder det religiösa språket? Det blev ett tankeväckande samtal arrangerat av Humanisterna Gotland den 23 oktober 2019, som videofilmades och finns på Youtube.[1]
Temat ”Tro möter tro” hade förstås syftet att utröna om det finns beröringspunkter mellan kristen tro och sekulär humanism. Våra ledord inom Humanisterna – Förnuft, Omtanke, Ansvar – borde ju kunna stämma med mycket i den kristna tron. Ett av ledmotiven i diskussionen blev därför begreppet ekumenik som kan betyda ”hela den befolkade världen” eller ”all gemenskap”.
Min ekumeniskt tänkta fråga till biskopen var: kan troende av olika sorter ha andakt tillsammans? Mera konkret: kunde svenska kyrkan inbjuda t ex muslimer på Gotland att utnyttja kyrkor för andakt? På det svarade biskopen obetingat Ja! och refererade till sitt tidigare domprostskap i Växjö stift, där muslimer inbjudits att utnyttja kristna kyrkorum. När estradsamtalet sedermera refererades i den gotländska lokalpressen blev det kalabalik med utryckning av pressansvarig vid Visby stift som förnekade att biskopen hade menat att muslimer kunde nyttja kristna kyrkorum, trots av vi ju hade videobevis på vad han sagt.
I estradsamtalets slut framförde jag tanken på en riktigt bred och vidsynt ekumenik där alla kunde känna sig välkomna, kanske till och med sekulära humanister. Jag lanserade begreppet bekännelseöverskridande ekumenik med innebörden ”villkorslös andakt”. Det hade biskopen aldrig hört talas om men lovade auditoriet att ta upp begreppet vid nästkommande biskopsmöte.
Kanske kan ockupanterna av begreppet andakt i en framtid av villkorslös andakt öppna andaktsrummen även för oliktänkande? Eller är det läge för att citera Dr. Relling i Ibsens ”Vildanden” och sucka ”Fan tro’t!”
Staffan Bergström, Professor i nationell hälsa
[1] https://www.youtube.com/watch?v=oa9N-qJmOl8