Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna i texten, inte Humanisterna.
Humanism är ett stort livsåskådningsparaply som i grunden handlar om att stötta och stärka människor. Under detta paraply ryms alltifrån försvar för mänskliga rättigheter, kritiskt tänkande och bildning till att erbjuda samhällsbärande funktioner såsom ceremonier och samtalspersoner samt att skapa plats för existentiell och etisk reflektion. Det är fantastiskt fint hur svenska Humanisterna utvecklas på alla dessa områden, med stor synlighet i debatten, livaktiga lokalavdelningar och ökat internationellt samarbete.
Också religionskritik har en given plats under paraplyet. Religionskritik kan vara vass eller mild. Den kan rikta sig till olika målgrupper. Och jag vill peka på två sorter: praktisk och principiell religionskritik.
Den praktiska religionskritiken vänder sig mot övergrepp som sker i religionens namn. Humanisterna driver detta mycket bra, med utmärkta debattartiklar. Men övergrepp och diskriminering begås även med sekulära motiv, så denna religionskritik är egentligen “bara” ett försvar för mänskliga rättigheter som de flesta kan hålla med om – även många religiösa.
Jesus & Mo kommenterar IS. https://www.jesusandmo.net/comic/rule/
Den andra sortens religionskritik – som jag personligen upplever att Humanisterna tappat på senare år – är den principiella. Den riktar sig inte mot religiösa uttryck utan fundamentalt mot religion som livsåskådning.
Religion kväser vår medmänsklighet
Jag formulerar den så här: Religion är i grunden skadlig eftersom den lär oss, och präglar oss från tidig ålder, att vi ska kväsa vår normala medmänsklighet och vår förmåga till förnuftigt tänkande, och i stället lyda auktoriteter som påstår att de har direktkontakt med universums skapare eller liknande dårskap. Så korrumperar religionen våra medfödda goda instinkter, saboterar vår moraliska utveckling och vill förvägra oss en hoppfull tro på människans fantastiska möjligheter. Auktoritetstron gör att religiösa kan begå fruktansvärt inhumana handlingar och ändå känna sig rättfärdigade. Religionen förgiftar själva essensen i vår mänsklighet.
Även milda religioner har samma ruttna fundament. Jainismen lyfts till exempel ofta fram som en snäll religion som förespråkar icke-våld, men den är samtidigt full med vidskepelse och omänsklig moral. Ett av många kända fall: en helig man inbillade föräldrar att deras dotter var sjuk på grund av demoner som måste svältas ut. Dottern dog av näringsbrist. Den helige mannen svor sig fri.
Jag vill gå så långt som att kalla det ondska när en människa plågar en annan enbart utifrån sin övertygelse. (Detta förekommer även i sekulära ideologier med stark dogmatism.)
Resultatet, visar historien, blir ofta lidande i massiv skala. Men det behöver ju inte vara så. Vi människor kan klara av att frigöra oss från detta kunskapsfientliga och människofientliga och i stället odla den medmänsklighet och förnuft som redan finns i oss. Humanism, helt enkelt.
Den principiella religionskritiken, som går på religion som rotorsak och inte bara dess symtom, vilar på en stolt och stark tradition. Oräkneliga humanister har formulerat den, från antiken genom renässansen och upplysningen till nutid: ledande filosofer och etiker, briljanta debattörer, författare, satiriker, konstnärer och aktivister. Vi känner väl till deras böcker och konst.
Religionskritiken har försvagats
Tyvärr upplever jag att religionskritiken på senare år har försvagats hos delar av den globala humaniströrelsen och även hos Humanisterna. Vi är bra på sakliga, hövliga debattartiklar. Det är en viktig grund, men vi behöver också pricksäker satir, arg aktivism, ljudliga manifestationer. Vassast i dag är kanske de radikala feministerna i Femen, som med sin orädda kroppsaktivism iscensätter skoningslös religionskritik mitt framför näsan på imamer och präster, på plats i moskéer, kyrkor, Vatikanen, och även mot sekulära ledare som de anser är fiender till jämställdhet.
Mitt tydligaste minne från World Humanist Congress i Oxford 2014 var en oväntad händelse under frågestunden efter Richard Dawkins tal. Efter att vi deltagare från 65 länder snällt hade lyssnat i två dagar på akademiskt präglade föreläsningar kliver den kända sekularisten Maryam Namazie upp på scen, håller upp en svart IS-flagga, river sönder den demonstrativt, och läser lusen av församlingen: Varför sitter ni här och jäser? Ni är tusen humanister, ni borde genast gå ut och demonstrera genom stan mot den ondska som är Islamiska staten, som mördar och förslavar medan vi sitter här!
Korrekthet, bordsskick och stoiskt lugn tar oss den första biten, men om vi vill bli en folkrörelse och inte bara insändarskribenter behöver vi också tala ur skägget och visa hur förbannade vi är på det religiösa vansinne som förstör liv varje dag.
Varför humaniströrelsen tappar den här bollen har olika orsaker, men en uppenbar pusselbit är ängslighet inför att kritisera islam. Svenska Humanisterna väjer inte för praktisk islamkritik, såsom att uppmärksamma enskilda skolor som bryter mot lagen, men principiell religionskritik riktad mot islam är mer sällsynt. (Det senaste jag minns är Patrik Lindenfors lågmälda men vassa debattinlägg “Därför behöver vi häda” i Humanisten nr 1/2015.)
Kan man jämföra islam med nazism?
Jag prövar: Får man säga att islam är ondska? Får man jämföra islam med nazism? Får man säga att slöjan är systematiskt förtryck? När jag testat att säga sådant och resonera kring det brukar jag möta en vägg (eller ska vi säga ett lågt tak) av omedelbara ifrågasättanden. Jag får höra att mitt ordval är olämpligt, att jag ägnar mig åt “ensidig islamkritik”, att min “analys är felaktig”, att “frågan är komplex”, att vi först måste ha orddefinitionsdebatt, med mera. Säkert kunde jag själv hantera det mycket bättre, men det blir ett rätt uppenbart positioneringsspel när alla möjliga sorters invändningar radas upp innan diskussionen ens startat.
Smaka på kontrasten: Humanisterna har i 40 år skoningslöst kritiserat kristendomen och framför allt Svenska kyrkan, ofta satiriskt och ibland rent tarvligt. Inte många har protesterat.
Till detta kan läggas den misslyckade #minhijab-kampanjen för några år sedan, då många drog slutsatsen att Humanisterna tog ställning för hijiab, fast syftet var ett annat. Vilken som är vår verkliga ståndpunkt är tyvärr fortfarande oklart.
Om inte ens humaniströrelsen klarar av att framföra såväl legitim som elak islamkritik på samma villkor som annan religionskritik, vem ska då göra det? Vi lämnar fältet öppet för främlingsfientliga att sprida sina avhumaniserande konspirationsteorier som går på människor och inte deras idéer. Vi lämnar ex-muslimer i sticket när de attackeras av rasister och sviks av relativister. Överdriven ängslighet riskerar göra vår rörelse irrelevant.
Satir och små provokationer kan fungera utmärkt för att öppna debatt, och Humanisterna är den optimala arenan eftersom vi är kända för en orädd, öppen debatt och har vårt engagemang grundligt jordat i en global, antirasistisk människokärlek. Om någon tror annorlunda om våra motiv, ja då får vi väl helt kort påpeka att de har missförstått, som i alla andra frågor.
Mild eller konfrontativ?
Låt mig redan nu bemöta två vanliga invändningar:
Måste religionskritik vara arg och kompromisslös? Lockar vi inte fler om vi är sympatiska och smidiga? Det här är en klassisk interndebatt som brukar kallas “accommodating or confrontative”: mildra budskapet eller var konfrontativ och vass. Jag menar att båda strategierna behövs samtidigt, av ett mycket enkelt skäl: de når olika publik.
Men ska vi inte fokusera på vad vi är för i stället för vad vi är emot? Borde vi inte satsa på att konstruktivt bygga vår egen livsåskådning, i stället för att klaga på andra? Ja och nej. Humanismen står på egna ben och behöver inte jämföra sig med andra. Men om man är för något så är man samtidigt mot dess motsats, det följer automatiskt, och ibland måste den kontrasten markeras med maximal ideologisk tydlighet. Det behövs plats för religionskritik av alla smaker, från intellektuell och finkänslig till plump och arg. Det är också ett faktum att många medlemmar vill ha detta. En titt i våra diskussionsforum på Facebook eller i valfritt nummer av medlemstidningen visar att en majoritet av insändarna ägnar sig åt just religionskritik. Personligen tycker jag faktiskt det är för mycket (!) och jag brukar försöka bidra med inlägg om humanism och vår egen verksamhet i stället för att peka på alltför mycket religiösa dumheter.
Jag vill ge ett enkelt förslag för att lyfta fram angelägen religionskritik utan att det blir för mycket. I stället för att våra ledande företrädare ska behöva kämpa med det omöjliga uppdraget att bemöta dålig religionskritik i våra forum, låt oss i stället skapa särskild plats för den. En egen täppa i grönsakslandet. Låt säga att vi avsatte två sidor i medlemstidningen för religionsdebatt och lät den blomma ut där, medan resten av tidningen fokuserar på våra egna frågor. Eller, ett koncept vi nu börjar med i Humanisterna Syd varje fredag: “Veckans hädelse” på Instagram och Facebook, en dag för tramsig och elak religionskritik, medan övriga sex veckodagar fokuserar på positiva, konstruktiva inlägg om humanism och vår egen verksamhet.
Svårare behöver det kanske inte vara att hitta en balans i samtalet och i vår kommunikation utåt.
Magnus Timmerby är ordförande i Humanisterna Syd och f d ledamot av förbundsstyrelsen.
Replik:
Anna Bergström och Per Dannefjord – Principiell religionskritik kräver genomtänkta principer
Per Bellener – Religionskritik