Vi lever i en märklig tid som mer än någonsin verkar fylld av galenskap och hybris från öst till väst. En Trumpadministration som stryper alla anslag till klimatforskning och hjälparbete och tillsammans med sina likar i Ryssland och Kina bekämpar alla former av kritik, yttrandefrihet och demokrati. Många länder i världen satsar en allt större del av sin kapacitet på att tillverka drönare och missiler för att kunna bomba sönder varandra. Redan poeten Dante skrev på 1300-talet om jorden som ”den lilla plätt vi slåss om så bittert”.
Vi människodjur tycks i dag helt ha tappat vårt urgamla animistiska perspektiv på vilka vi är som varelser bland allt annat liv. Vår art lider sedan länge av antropocentrism (människocentrering), en sjukdom som förvärrats under århundraden som gått. De stora filosoferna Platon och Aristoteles lade, genom sin idé om själen, grunden för detta synsätt på människan, och kristendomen – den mest antropocentriska religion som världen skådat – förstärkte tanken. Den store filosofen Descartes på 1600-talet befäste idén med sin dualistiska uppdelning mellan kropp och själ, mellan människa och natur och med sin mekanistiska syn på universum och icke-mänskliga varelsers själlöshet.
Först på astronomiskt avstånd, sittande i en satellit, verkar vi kunna få syn på vilka vi är, och på vilken märklig liten himlakropp vi egentligen befinner oss. Astronauten Alexander Gerst skrev 2018, efter att från sin rymdsatellit under ett halvår kunnat betrakta vår lilla blå planet, en hälsning till sina ännu ofödda barnbarn och bad om förlåtelse för hur vi – mänskligheten – genom massutrotning, nedsmutsning och klimatuppvärmning snart lyckats förstöra vårt unika hem, beläget i ett tomt och kallt kosmos.
Vid USA:s nästa rymdprogram, Artimes III, planeras astronauter att åter landa på månen 2028 med avsikt att undersöka möjligheten till en permanent bosättning där. Förvisso ännu en politisk idé i dårskapens tid. En klokare politik vore nog att först söka svaret på en annan fråga. Hur skall vi människor klara av att leva tillsammans och i samspel med andra levande varelser på den himlakropp vi redan har?
Vi verkar leva i en kuslig och osäker tid med ett tomrum som uppstått efter att de religiösa och politiska ideologierna svikit oss. Vi söker efter en förnyad andlig gemenskap som inte bygger på dogmatisk visshet utan på en ödmjukt sökande efter vår plats i naturen och tillvaron i stort. Kanske finns ett ändamål med allt som vi ännu inte helt förstår. I denna skrämmande förändringens tid ryms dock en möjlighet till förnyelse, vilket ger anledning till att, trots allt, känna en viss optimism inför framtiden.
Sture Boström
Humanist och naturvetare i Uddevalla
