Sverige beskrivs ofta som ett av världens mest sekulära länder. Men sekularism är inte ett tillstånd man når en gång för alla. Det är en samling konkreta arrangemang som måste underhållas och försvaras. Just nu står flera av dem under press. Det handlar inte om att tränga undan tron, utan om att värna en enkel princip: staten ska inte ta parti i livsåskådningsfrågor och statens institutioner ska tillhöra alla medborgare på lika villkor.
Tre frågor visar var principen prövas. Den tystaste är kanske den mest avslöjande: begravningar. Alla som är folkbokförda i Sverige betalar en obligatorisk begravningsavgift via skattsedeln, oavsett tro eller medlemskap. Ändå är det Svenska kyrkan som är huvudman för begravningsverksamheten i hela landet, förutom Stockholm och Tranås.
En av samhällets mest grundläggande och universella uppgifter är alltså utlagd på ett enskilt trossamfund. Att icke-medlemmar måste företrädas av ett särskilt begravningsombud, utsett av Länsstyrelsen, är ett erkännande av att konstruktionen skaver. Ordningen är en kvarleva från skilsmässan mellan kyrka och stat år 2000. En sekulär persons sista vila förvaltas av ett samfund hon valt att stå utanför. När församlingar dessutom börjat driva egna, vinstdrivande begravningsbyråer vid sidan av myndighetsuppdraget har till och med Konkurrensverket reagerat.
En civil rättighet för alla borde förvaltas civilt, av det allmänna, inte av kyrkan. Den andra striden gäller de konfessionella friskolorna. Här är problemet inte de vuxnas tro utan barnens rättigheter till utbildning på vetenskaplig grund och att själv få ta ställning i livsåskådningsfrågor, utan grupptryck. Och det handlar inte om en viss religion. En skola som sorterar barn efter föräldrarnas tro motverkar själva poängen med gemensam skola, att barn med olika bakgrund möts.
Lagen kräver att undervisningen ska vara icke-konfessionell, men tillåter att “utbildningen i övrigt” är konfessionell. Detta är en glipa som gång på gång lett till skolor med otillåtna religiösa inslag, ibland med kopplingar som Säpo varnat för.
Frågan om etableringsstopp har utretts och skjutits upp i snart ett decennium. Men etableringsstopp vore en halvmesyr. Det fryser dagens skolor och gynnar därmed de trosriktningar som hunnit etablera sig. Den konsekventa hållningen är att låta samma regel gälla som i den kommunala skolan: hela skoldagen bör vara fri från konfession.
Den tredje striden handlar om skattepengar. Sedan 2025 gäller ett demokrativillkor för statligt stöd. Samfund vars verksamhet eller företrädare strider mot grundläggande demokratiska värderingar ska inte få bidrag. Att staten inte finansierar antidemokratisk verksamhet är självklart riktigt. Men regeln måste tillämpas lika för alla, som ett skydd för demokratin, inte som ett vapen mot obekväma trosriktningar. Under villkoret ligger dessutom en större fråga som sällan ställs rakt ut. Ska staten alls finansiera trosutövning? Hur drar man i så fall gränsen utan att börja rangordna religioner? Neutralitet betyder att inte gynna en tro framför en annan, eller tron framför tvivlet.
Listan kan göras längre, som till exempel samfundens vigselrätt, statliga gudstjänster, kungens religionsfrihet, samvetsfrihet i vården, omskärelse, ritualslakt, koranbränningar icg så vidare. Mönstret är detsamma.
Det gemensamma i alla dessa frågor är att besluten inte fattas i något principiellt vakuum. De avgörs varje år, i budgetar, i tillståndsprövningar och i omröstningar i riksdagen. Sekularismen vinns och förloras i sådana bataljer, inte i högtidliga deklarationer. Därför går det aldrig att luta sig tillbaka.
Att hålla religion och politik åtskilda är inte att vara fientlig mot de troende. Var och en får tro, be och organisera sig precis som förr. Det vi försvarar är något annat: en stat som inte kräver att du delar dess tro för att räknas som fullvärdig medborgare. En begravning som är din oavsett vad du tror. En skola som möter ditt barn med kunskap, inte med en lära. Skattepengar som inte tar ställning åt dig.
Det är konkret. Det pågår nu.
Patrik Lindenfors
