Valdagen närmar sig. Snart måste jag pröva och väga mina värderingar mot de politiska ideologier som står till buds – konservatism, liberalism, socialism och ekologism – ett höger- och ett vänsterblock. Svårt, men jag måste. Olika värden måste ställas mot varandra. För mig är klimatfrågan mycket viktig, eftersom den påverkar alla andra tänkbara områden, och inte minst vårt demokratiska system, som riskerar att dö i hettan. Klimatet är vårt nya politiska slagfält som vi kunnat se inte minst i USA under Trumpåren. Demokratikris och klimatkris vävs samman och förstärker varandra. Är demokratin och våra politiska ideologier verkligen rustade för att kunna ta sig an denna den största utmaning som mänskligheten någonsin stått inför? Frågan är väl värd att ställas. Alltför många politiska klimatåtgärder är falska, populistiska och enbart till för att fånga oroliga väljares röster. Mycket är oklart om hur vi bäst skall hantera detta hot, men ett är helt säkert, gör vi inget blir världen obeboelig.
Vilka grundläggande värderingar eller kärnvärden har då våra svenska politiska ideologier för att skapa det goda samhället? Är det viktigaste att säkerställa individens frihet och individualism som hos liberalismen, att främja jämlikhet, kollektivism och ekonomisk välfärd som hos socialismen, att värna våra etablerade kulturtraditioner och storföretagens tillväxt som för konservatismen eller att främst skydda vår miljö och den biologiska mångfalden som grund för vårt samhälles överlevnad som hos ekologismen? Om du nu skulle anse att allt detta är viktigt, återstår frågan hur de skall rangordnas när de hamnar i konflikt med varandra, vilket de naturligtvis ofta gör. Ny kärnkraft, högre flygskatt, mindre köttätande, billig bensin, låga matpriser, bättre djurhantering o.s.v. Vad är rättvist? För vem, och vad är moraliskt bäst?
De tre första ideologierna – liberalism, konservatism och socialism – utgår enbart från människans perspektiv och hennes välbefinnande, ett antropocentriskt synsätt, ett arv från den kristna religionen där naturen är ett objekt, ett skafferi skapat för människans behov. Ekologismen däremot menar att även djur och natur bör värnas för sitt egenvärdes skull och tillskrivas rättigheter i paritet med människodjurets. Vårt moraliska rum bör då innefatta allt levande på planeten. Här skiljer sig de olika politiska och religiösa ideologierna åt. En liten andel politiker inser nog att vårt nuvarande ekonomiska system – en kapitalism med sin tävlan om tillväxt och största möjliga vinst – är en omöjlighet i en värld med begränsade resurser, och därför måste radikalt förändras. För att få till en sådan omställning måste både piskan och moroten fram. En piska i form av begränsningar, skatter, avgifter och straff och en morot i form av skattelättnader, bonusar, kompensationer och andra incitament.
Miljöpartiet är de enda som har ekologismen som kärnvärde, där människan kort sagt måste leva i balans med naturen, inte föra krig mot den. Tyvärr har partiet mest profilerat sig med den öppna dörrens och kravlöshetens politik i immigrationsfrågan, och därigenom förlorat mycket av sin trovärdighet i många väljares ögon och skadat ekologismen som idé och gjort den till en vänsterfråga, vilket den till sin natur inte är och inte bör vara.
För en del frågor, där både sociala värden och naturvärden ingår, uppstår ofta ett avvägningsproblem. En del natur går inte att rädda utan att stora sociala värden går om intet. Svaret på denna typ av målkonflikt kan vara, enligt den finske filosofen Henrik von Wright, att vi människor ges rätten att ”ta av” naturen bara så mycket att våra mest grundläggande behov kan tillgodoses, vilket innebär att vi måste sluta med vår överkonsumtion och vår tillväxtfixering.
En min avslutande önskan vore att de politiska ideologiernas företrädare kunde sluta betrakta oss väljare som idioter eller mindre vetande barn, och istället kunde börja samtala med varandra om sina respektive kärnvärden, lyssna på varandra, jämföra dessa värden och söka uppnå en bästa möjliga samstämmighet i denna klimatångestens tid. Inget babbel om kärnkraft, elbilar, bostadspriser, kriminalitet eller falukorvar utan ett ideologiskt samtal om deras kärnvärden. Detta tror jag även att de flesta väljare skulle önska sig inför valet oavsett politiska preferenser. Men detta är kanske bara är ett önsketänkande, en from men naiv förhoppning.
Sture Boström
Humanist och naturvetare i Uddevalla
