I Sverige har principen om åtskillnad mellan kyrka och stat länge utgjort en grundpelare för frihet och rättssäkerhet. Som svensk förtroendevald bär jag också ett ansvar för att värna det sekulära och demokratiska samhälle som byggts upp under lång tid. Ändå ser vi nu hur religion alltmer tränger sig in i det politiska rummet, inte som en privat övertygelse utan som en politisk kraft med anspråk på att styra samhället. Denna utveckling utgör ett allvarligt hot mot våra gemensamma värderingar.
Det är särskilt viktigt att avskilja religion från politik just på grund av religionens otroligt starka dragkraft. När religiös övertygelse får politiskt inflytande riskerar den att sätta grundläggande principer som jämställdhet, yttrandefrihet och individuella rättigheter ur spel. Det som börjar som personlig tro kan snabbt bli en kollektiv norm som kräver eftergift från hela samhället.
Vi har sett hur inte minst den politiserade islam på allvar utmanar den svenska modellen. Till skillnad från den kristna tradition som genomgått en lång reformering och anpassning till sekulär demokrati, utgör vissa tolkningar av islam en totalitär ideologi där religion, lag och politik är oupplösligt förenade. Sharia som rättssystem är inte förenlig med svensk grundlag, jämställdhet eller individuella fri- och rättigheter. Att blunda för denna skillnad är inte tolerans, det är ansvarslöshet mot kommande generationer.
Under de senaste åren har vi sett en påtaglig ökning av religiöst motiverade krav på särbehandling. Parallella samhällsstrukturer växer fram där religiösa auktoriteter ifrågasätter svensk lagstiftning. Utländsk finansiering av moskéer fortsätter att utgöra ett hot, böneutrop stör den allmänna ordningen, krav på halalmat i skolor och vård blir allt vanligare, liksom könssegregation och påtryckningar mot kritiker. Detta begränsar yttrandefriheten, försämrar villkoren för kvinnor och flickor och motverkar en verklig integration.
Sverigedemokraterna har konsekvent hävdat att religionsfrihet är en viktig rättighet, men den får aldrig innebära rätt att inskränka andras frihet eller att ställa krav som underminerar samhällets grundläggande principer.
Här har Tidösamarbetet varit avgörande. För första gången på lång tid har en regering vågat införa konkreta åtgärder mot problemen: Skärpt lagstiftning mot utländsk finansiering av religiösa samfund, hårdare krav på integration och värdeanpassning, ett tydligare fokus på att bekämpa extremism och parallella samhällsstrukturer, samt skärpta krav inom biståndsutbetalningarna så att svenska skattemedel inte längre går till religiösa fundamentalister och extrema samfund. Tidöavtalet har brutit med den tidigare passiviteten och börjat återupprätta gränserna mellan religion och politik. Utan detta samarbete hade utvecklingen mot allt starkare religiös påverkan fortsatt obehindrat. Det krävs därför tydliga och kraftfulla åtgärder för att förstärka denna linje och säkerställa att religion förblir en privatsak.
Det handlar inte om att angripa individers tro, utan om att skydda samhällets sammanhållning och de mest utsatta. Erfarenheten från flera europeiska länder visar att en passiv hållning leder till ökade klyftor, parallella normsystem och minskad trygghet, särskilt för kvinnor och sekulära muslimer.
Att återgå till ett styre där naiva partier som Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet får avgörande inflytande vore förrädiskt. Dessa partier har under decennier visat ett dåligt omdöme genom att prioritera kortsiktig röstmaximering och mångkultur framför nationens trygghet. Deras politik har aktivt bidragit till att samhällsproblemen växt sig starka, genom tysta pakter med islamistiska röster, ovilja att ställa krav på integration och en ovana att stämpla befogad kritik som ”islamofobi”. Ett sådant styre skulle snabbt riva ner det som Tidösamarbetet har börjat bygga upp och återigen öppna dörrarna för religiös politisering.
I det politiska samtalet måste vi våga vara tydliga och religionskritiska när ideologier gör anspråk på politisk makt. Ett moget samhälle skiljer på privat tro och politiska anspråk. Sverige behöver en politik som återupprättar gränserna mellan religion och stat. Endast genom att prioritera det sekulära rättssamhället, jämställdheten och den nationella gemenskapen kan vi säkerställa ett fritt och sammanhållet land för kommande generationer. Väljarna förtjänar politiker som sätter nationens långsiktiga bästa före kortsiktig röstmaximering.
Markus Wiechel
riksdagsledamot
