Vi lever i en orolig tid. Det finns krig i vår närhet, människor, civilsamhälle och företag har haft det tufft ekonomiskt efter att det har varit år med rekordhög inflation, höga bensin, el och matpriser. Även idag finns stor osäkerhet kring el och bensinpriser, vilket påverkar en rad branscher och därför riskerar att leda till ökade priser och inflation. Människor har också upplevt en stor otrygghet på grund av en otroligt utbredd gängkriminalitet, förfärliga skjutningar och sprängningar, som vi väl aldrig hade anat skulle ske i Sverige, inte ens i våra värsta mardrömmar.
Regeringen har genom historiskt många och snabba beslut, bekämpat prisökningen och inflationen samt gjort stora satsningar för att återupprätta tryggheten i samhället. Skjutningarna har nu halverats, även om det finns mycket kvar att göra. Men kanske har fokus på Sveriges stora problem gjort att framtidsvisioner om vilket land vi ska vara år 2050, hur vi ska ge människor framtidstro och hopp, fått stå tillbaka inför nödvändiga beslut som måste fattas idag.
Vi människor är bara människor. När världen och vi, även i Sverige, har många problem, söker människor svar på existentiella frågor. Vi behöver framtidstro och hopp, något som är större än vardagen. Det sker en rörelse nu över hela världen, där både individer men också partier, allt mer använder sig av religionen, för att komma ut med budskap och för att få grepp om befolkningen.
I Joel Halldorfs bok ”Makten och det heliga: den religiösa vändningen i världspolitiken” redogör Halldorf för tesen att politik aldrig fungerar enbart, utan människor behöver något som ger mening, han kallar detta för ”det heliga”.
När politiska partier och ideologier saknar energi och visioner finns en grogrund för att kunna utnyttja religioner. Vi ser det i den kristna nationalism som Trump använder, Putin har den rysk-ortodoxa kyrkan som medspelare, religiös sionism i Israel, islamistiska rörelser i mellanöstern men även i Europa, där kristendom används som kulturell identitetsmarkör.
Är den utveckling vi ser oundviklig eller har staten och Svenska Kyrkan en roll i vad som sker?
I Sverige fattade vi 1 januari år 2000, beslut om att skilja Svenska kyrkan formellt från staten. Separationen föregicks av beslut under 90-talet i riksdagen, med syfte att Sverige skulle bli ett mer religiöst neutralt och sekulärt samhälle, religionsfriheten skulle stärkas genom att staten inte skulle vara knuten till ett visst trossamfund och Svenska kyrkan skulle ges större självständighet att styra verksamheten.
Som konsekvens av beslutet om separation följde vi Moderater efter och beslutade vid partistämman 2011, att inte längre ställa upp i kyrkovalen som parti, vilket blev verklighet 2013.
Tyvärr följde inte alla andra partier efter och fattade samma beslut.
Staten och kyrkan har två olika förhållningssätt till människan.
Kyrkan bygger traditionellt på tro, religiösa auktoriteter och heliga skrifter.
Staten bygger istället på lagar, människliga rättigheter och principen att alla människor ska behandlas lika-oavsett tro. Detta är viktiga skillnader.
Separationen av Svenska kyrkan och staten var därför ett viktigt beslut i att manifestera människans frihet. Människor ska själva få bestämma vad de vill tro på. Ingen ska tvingas att följa en religion, men ingen ska heller hindras från att utöva sin tro. Kyrkan kan vara en viktig del i människors liv, men den ska inte styra politiken eller lagen.
I Katarina Barrlings bok ”Världens mest protestantiska land” beskriver hon hur det lutherska arvet lever vidare i det sekulära Sverige. Vi har en sekulär religion, men utan Gud.
I ett land där befolkningen söker tröst och framtidstro, var är då Svenska kyrkan?
Människor söker hopp och svar på svåra existentiella frågor-då ordnar Svenska kyrkan klimat-demonstrationer som ger människor mer ångest.
Människor söker svar på frågor om meningen med livet-då tar Svenska kyrkan ställning i Israel-Palestinakonflikten.
Människor söker svar på om det finns liv efter döden-då gör Svenska kyrkan upprop mot den nya migrationslagstiftningen.
Socialdemokraterna har tagit ett starkt grepp om Svenska kyrkan, trots beslutet om att skilja staten och kyrkan och hålla isär politik och religion.
Vid beslutet år 2000 fanns en tydlig målbild. Men det vi nu ser är snarare att politiken har blivit för mycket koncentrerad på det dagsaktuella och Svenska kyrkan har blivit mer och mer som ett politiskt parti eller en politisk kampanjorganisation.
Det är en oroande utveckling.
Förhoppningsvis fortsätter Sverige i den positiva riktning vi nu är på väg i- då talar vi Moderater gärna mer om vad vi har för framtidsvisioner för befolkningen.
Men kommer Svenska kyrkan och Socialdemokraterna att ta sitt ansvar-och skilja kyrkan från partipolitiken och istället hjälpa till att fylla tomrummet hos människor om tro, hopp och framtidstro?
Kristina Axén Olin
Moderaterna
