(OBS! På förekommen anledning. Bilden är en generisk bild på valsedlar. På grund av layouten hamnar vissa av dessa i fokus. Det är inte en rekommendation att rösta på just dessa partier.)
En populistisk våg sveper över världen. Den syns i valresultat, i sociala medier och i kulturkrigets ständiga symbolstrider. Ett mönster återkommer: unga kvinnor blir mer progressiva, unga män mer konservativa. Sverige är inget undantag, och här spelar religionen en allt större roll, men främst som identitetsmarkör.
Vissa ser en religiös vändning. Konfirmationerna minskar inte längre, unga rapporterar mer gudstro än äldre, och Svenska kyrkans medlemstapp har bromsat in. Joel Halldorf har i bok och artiklar målat upp bilden av att sekulariseringen har avstannat.
Men siffrorna är inte entydiga. På det stora hela fortsätter sekulariseringen. Bara en tredjedel av svenskarna tror på Gud – en historiskt låg nivå – och kyrkan tappar fortfarande medlemmar varje år. Forskaren Magnus Hagevi, som ofta åberopas, beskriver läget försiktigt: inte som en återkomst, utan kanske ett avstannande av en hundraårig trend. Skiktet av kulturkristna utan tro krymper. Kvar blir en sekulär majoritet och en liten, möjligen växande, troende minoritet. Det vi ser är polarisering, inte väckelse.
Mycket av “religionens återkomst” är inte religion i egentlig mening, utan ett politiskt verktyg. Forskare har visat hur högerpopulismens kristna retorik framför allt lockar icke-troende väljare, och hur ordet “religion” tagit den plats som “ras” och “kultur” en gång hade i nationalismens språk. Fenomenet är verkligt, växande och oroande, i alla fall för den som vill hålla kyrka och stat åtskilda.
Invändningen gäller själva sammanblandningen. Religion och politik blandas lika dåligt som olja och vatten, av två skäl.
För det första bör staten vara neutral i livsåskådningsfrågor. Den ska inte gynna en tro framför en annan, eller tro framför icke-tro. Striderna gäller konfessionella friskolor, böneutrop och bidrag till samfund. Frågan är aldrig vems tro som är “rätt”, utan var gränsen går för vad staten ska betala för och tillåta.
För det andra blir det problematiskt när beslut motiveras med heliga auktoriteter. Ett religiöst argument betyder bara något för den som delar tron. Vad spelar det för en ateist vad Jesus sa? Vad bryr sig en kristen om Muhammeds liv? I ett mångfaldigt samhälle bör skälen för politiska beslut vara relevanta för alla.
Dessutom kan religiösa texter användas för att försvara nästan vad som helst – stränghet eller nåd, hierarki eller jämlikhet. De blir en spegel för värderingar man redan har. Därför är bråket om “äkta kristendom” eller “äkta islam” så oerhört meningslöst. Med heliga auktoriteter som argument slutar man övertyga och börjar kräva lojalitet: är du med oss eller mot oss?
Religion får självklart finnas i samhället. Men politiska beslut bör vila på argument som varje medborgare kan granska och ifrågasätta. Det är kärnan i den sekulärhumanistiska hållningen: förnuft, omtanke och ansvar.
Patrik & Janna
