Det blev starka reaktioner på Humanisternas debattartikel Politik utan etisk grund är livsfarlig, publicerad i Göteborgs-Posten den 27 juli. Vi tycker debatten är viktig och vill bjuda in medlemmarna till fortsatt samtal.
Debattartikeln tog upp det brännande ämnet om hur invandrings- och straffpolitiken skärpts på ett sätt som många, även vi artikelförfattare, ser som både empatilöst och oförnuftigt. Vårt budskap är att politiken behöver humanism som moralisk kompass, istället för trångsynt prat om kristna eller svenska värderingar. Och en större poäng: att all politik behöver en etisk grund och att vi alla – oavsett partifärg – bör kräva att den etiska grunden kan förklaras.
Ur debattartikeln (på länken ovan): “När är det rätt att kasta ett barn i floden? På den frågan finns bara ett svar: Aldrig, vad är det för fråga! Varje frisk människa har den moraliska kompassen. Samtidigt förstår alla att i politikens värld krävs svåra prioriteringar eftersom den beslutar om kollektiv, inte individer. Men det är just när hårda beslut drabbar oskyldiga som det är viktigare än någonsin att inte tappa bort vår empati. Oavsett partifärg måste vi fråga oss: kan besluten rättfärdigas? Politik utan etisk grund är livsfarlig – det visar historien, skriver tre företrädare för Humanisterna.”
Två frågor som debatten väckt: Vad innebär humanism som etisk livsåskådning, mer än ett vackert ord? Och ska Humanisterna verkligen prata politik?
Låt oss börja med det sista. Var debattartikeln ett politiskt ställningstagande? Ja, men inte partipolitiskt – en viktig skillnad. Humanisterna är partipolitiskt obundna, men många av våra ställningstaganden, beskrivna i idéprogrammet, är politiska till sin natur eftersom de vill påverka samhället. Det mest kända exemplet är att Humanisterna värnar den sekulära staten och religionsfriheten. I Sverige har den frågan varit lätt att samlas kring eftersom nästan alla riksdagspartier (*) tydligt ställer sig bakom denna grundlagsskyddade princip. Ur sekularismen följer flera konkreta ställningstaganden som till exempel vårt motstånd mot religiösa skolor, där vi kan se att partierna skiljer sig åt. Allt detta är politiska frågor eftersom de handlar om hur samhället ska organiseras. Så ja, Humanisterna driver opinionsbildning samtidigt som vi är partipolitiskt obundna, och det finns ingen motsättning i det.
Vid politiska ställningstaganden är det viktigt att spänna hästen framför kärran, inte bakom. Startpunkten är humanistisk etik. Den sätter medmänsklighet och förnuft i första rummet. På den grunden kan vi undersöka var olika partier står i våra frågor. Humanisterna har vid flera tillfällen arrangerat sådana partiutfrågningar, och så gör också andra föreningar.
Våra medlemmar sympatiserar med partier både till höger och vänster. Humanism som etisk livsåskådning är större än kortsiktigt taktikspel. Det handlar om inget mindre än hur vi kan grunda oss i värderingar – förnuft och omtanke – och vad detta förpliktigar oss till.
Hur kan man då göra som aktiv medborgare, om man tycker att det behövs mer humanism i politiken? Det är en personlig fråga, men demokratin erbjuder många möjligheter:
- Röda linjer. Man kan se vissa politiska alternativ som omöjliga att stödja då de är oförenliga med humanism.
- Nödvändigt ont. Man kan kompromissa och offra vissa ideal för att nå större mål. Politiken har alltid målkonflikter och avvägningar. Den svåra frågan är vilka ideal som förkastas.
- Påverka inifrån. Man kan engagera sig för att försöka vända sitt favoritparti i en bättre riktning.
- Bygga nytt. Två exempel, utan jämförelser i övrigt: både Miljöpartiet och Sverigedemokraterna var mikropartier för inte så länge sedan, men fick väljarnas stöd och blev maktfaktorer. Så kan ske igen.
Möjligheterna är många och upp till var och en att överväga.
Hur långt sträcker sig humanistisk medkänsla? En vanlig hållning är att empatin börjar med nära och kära (och husdjur) och utsträcker sig som ringar på vattnet till hela världen, även till kommande generationer och till andra kännande varelser. Vad detta innebär i praktiken är en öppen fråga att klura på, men utgångspunkten är empati som grundläggande värdering.
Slutligen finns de som anser att medkänsla är helt oviktigt, eller som tycker att medkänslan upphör vid religionens eller nationens gränser. Då är man knappast humanist.
Vår uppmaning är att vi alla bör kräva två saker, inte bara av våra politiker utan också av oss själva i vardagen:
- Förklara hur politiken grundas i både evidens och empati.
- Glöm aldrig din medmänsklighet. Särskilt inte när du ropar efter hårda tag.
Debatten är fri och vi hör gärna andra perspektiv.
Magnus Timmerby, styrelseledamot
David Rönnegard, ordförande
Janna Aanstoot, vice ordförande
(*) Alla riksdagspartier (inklusive Kristdemokraterna) tar ställning för den sekulära staten och religionsfriheten, med undantag för Sverigedemokraterna som i sitt principprogram skriver att staten inte ska vara religiöst neutral och att kristendomen ska ges en särställning.
Två aktuella exempel på att humanism inte bara är vackra ord utan också manar till handling:
- World Humanist Congress 2026 enades om The Ottawa Declaration on Humanism as Resistance, ett manifest som uppmanar humanister i hela världen att visa motstånd mot auktoritär politik och krigshets.
- American Humanist Association har lanserat American Empathy Project. De tvekar inte att kalla nuvarande regering i USA grym, men projektet vill vara konstruktivt och visa motsatsen: positiva exempel på humanism.
