Humanisten utkommer med fyra nummer per år. Här kan du beställa en prenumeration eller en gåvoprenumeration. Prenumerera på humanistiskt nyhetsbrev, gratis via e-post:   Nr.03 / 2009 Ledare: Ett år till valet Om mindre än ett år är det val i Sverige. Det är ett ovanligt val denna gång. Vi riskerar att få in ett främlingsfientligt parti i riksdagen, som är betydligt mer rasistiskt än vad den polerande partiledaren Jimmie Åkesson försöker påskina. Samtidigt lider övriga partier av beröringsskräck, för att citera Lena Andersson i DN (24/10). De övriga partierna viker sig tredubbla för att ta avstånd från Sverigedemokraterna. Men i grund och botten har det politiska samtalet om dessa frågor hamnat på ett villospår och havererat. Muslimer förväxlas med islam, kollektiv förväxlas med individer och religion betraktas som en medfödd egenskap i stället för ett personligt val. Det politiska samtalets aktörer måste våga sätta sig i förarsätet igen och ta kontroll över de faktiska frågeställningarna. Hur ser då analysen ut, ur ett humanistiskt perspektiv? Sverigedemokraterna gör allt för att sprida illusionen att ”muslimer” är ett hot mot det svenska samhället. De vill gärna spela rollen som den svenska kulturens vaktstyrka gentemot ovälkomna utifrån kommande normer. Men ”muslimer” är inte problemet. Det går över huvud taget inte att tala om muslimer som en enhetlig grupp. Muslimer kan vara indier, indoneser, afrikaner, araber eller konverterade ursvenskar. De behöver inte ha något mer gemensamt än att de definierar sitt religiösa ställningstagande och sina trossatser som ”muslimska”. Vilka dessa trossatser sedan verkligen är varierar. Sverige¬demokraternas enögda syn bygger också på missuppfattningen att religion är en genetisk egenskap – som hudfärg eller kön – när det i själva verket handlar om ett personligt val, något som kan tolkas olika från individ till individ, något som kan diskuteras och potentiellt förändras. Finns då inget problem att tala om? Jo, det gör det. När religionens dogmer och religiösa skrifters rättesnören görs till politik och juridik, när det börjar komma krav på speciell lagstiftning för vissa grupper eller när en grupp i toleransens namn tillåts förtrycka medlemmar av det egna kollektivet, då är vi på väg in i en återvändsgränd. Då förvandlas tolerans till hänsynslöshet från majoritetssamhällets sida. Detta oavsett om religionen är islam, kristendom, judendom eller något annat av de idésystem som brukar betecknas som världsreligioner. Även de mer religiöst moderata normsystemen är en del av problemet. Kvinnors underordning i samhället och motståndet mot homosexuellas rätt att leva som de önskar bekräftas och förstärks ofta av dessa traditionella system. Sverigedemokraternas desperata försök att formulera en antites till islam lyckas dock inte dölja det faktum att de i själva verket går hand i hand med islamismens företrädare. Liksom islamisterna vill Sverigedemokraterna se ett monokulturellt samhälle byggd på religiös etik. För islamister är värdegrunden islam, för Sverigedemokrater kristendomen. Båda ideologierna menar att tron ska ligga till grund för samhällets normer och politiska spelregler. Kvinnan har en annan roll i samhället än mannen även i Sverigedemokraternas värld. De vill förbjuda äktenskap för homosexuella och neka samkönade par att adoptera. De mer högerextrema inom Sverigedemokraterna möter också de extrema islamisterna i en annan brännpunkt: antisemitismen. Sverigedemokraternas och islamisternas motsats är den sekulära humanismen. I ett sådant samhälle har de mänskliga rättigheterna och individens frihet alltid företräde framför religiösa dogmer eller kulturella traditioner. Ingen människa ska behöva underkasta sig andra människors uppfattning om Guds vilja. Därför är den sekulära humanismen den nödvändiga vägen framåt i en globaliserad värld.